You need me, I will always be there for you - 11 familiar
Jag packade upp det sista och bestämde mig för att gå ut lite och utforska stället. Jag gick in i badrummet och torkade bort lite smink under ögonen som hade runnit. Sedan bytte jag om till en vit skjorta och ett par slitna jeansshorts. Jag tog min väska och la min mobil och lite pengar i. Tyst gick jag nerför trappen och ner till hallen. Jag knöt mina vita converse, och skulle precis öppna ytterdörren när någon harklar sig bakom mig. Jag vände mig och möttes av mammas kalla ögon.
- Och vart tror du att du är på väg? sa hon argt. Hennes blick brände i ansiktet.
- Ut. mumlade jag och tittade ner i golvet.
- Jag bestämmer om du ska gå ut eller inte, fattar du? Packa upp dina saker nu din hopplösa jäkla..
- Jag har packat upp. avbröt jag henne tyst. Jag vågade inte möta hennes blick.
- Men gå ut då ungjävel. sa hon kallt och gick ut i vardagsrummet.
- Och vart tror du att du är på väg? sa hon argt. Hennes blick brände i ansiktet.
- Ut. mumlade jag och tittade ner i golvet.
- Jag bestämmer om du ska gå ut eller inte, fattar du? Packa upp dina saker nu din hopplösa jäkla..
- Jag har packat upp. avbröt jag henne tyst. Jag vågade inte möta hennes blick.
- Men gå ut då ungjävel. sa hon kallt och gick ut i vardagsrummet.
Jag suckade tungt och steg ut genom ytterdörren.
Jag gick längs vägen med tårar i ögonen. Fan ta min mamma. Varför kan hon inte vara som alla andras? Ibland undrar jag om det ens är värt att leva.
Jag gick tills jag kom till en strand. Det var inte mycket folk där, det tackar jag för. Jag tog av mig skorna och höll dom i handen, jag gick barfota i den varma sanden en bit bort från alla andra. Till slut var jag ensam. Jag satte mig ner i sanden och tittade ut över vattnet. Återigen blev mina ögon vattniga, och lät mina tårar rinna nerför kinderna. Jag tänkte på hur livet skulle bli här i Atlanta. Kanske hittar jag någon som ger mitt liv lite mening?
Jag gick längs vägen med tårar i ögonen. Fan ta min mamma. Varför kan hon inte vara som alla andras? Ibland undrar jag om det ens är värt att leva.
Jag gick tills jag kom till en strand. Det var inte mycket folk där, det tackar jag för. Jag tog av mig skorna och höll dom i handen, jag gick barfota i den varma sanden en bit bort från alla andra. Till slut var jag ensam. Jag satte mig ner i sanden och tittade ut över vattnet. Återigen blev mina ögon vattniga, och lät mina tårar rinna nerför kinderna. Jag tänkte på hur livet skulle bli här i Atlanta. Kanske hittar jag någon som ger mitt liv lite mening?
Jag satt med armarna runt benen och hakan mot knäna. Jag vet inte hur länge jag satt där, men det hade börjat mörkna.
På vägen hem såg jag en kiosk. Konstigt att jag inte såg den innan. Jag gick och tittade vad det fanns att köpa. Jag tog en coca cola och gick fram till kassan.
- 15 kr. sa kvinnan i kassan uttråkat.
Jag letade fram en 20 lapp och gav den till henne, och fick 5 kr tillbaka.
Jag drack colan samtidigt som jag gick och tittade runt. Jag passerade stora hus, dom vad mycket större än dom i Sverige. Jag stannade vid en fotbollsplan där 3 killar spelade. Jag som älskar fotboll stannade kvar och tittade på. En av dom såg riktigt bekant ut, men jag visste inte från var jag hade sett honom.
Jag drack colan samtidigt som jag gick och tittade runt. Jag passerade stora hus, dom vad mycket större än dom i Sverige. Jag stannade vid en fotbollsplan där 3 killar spelade. Jag som älskar fotboll stannade kvar och tittade på. En av dom såg riktigt bekant ut, men jag visste inte från var jag hade sett honom.
Första inlägget av mig gästbloggaren dårå. Vad tycker ni?
Vem är killen?
KOMMENTERA!
Har skrivit kapitel 12 också, och det är extra långt, kommentera så publicerar jag det!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Skiiiiit bra!!!!!
Trackback
