Matilda & Nellas noveller - It's A Thin Line Between Love And Hate

"Vem är den söta tjejen Justin?" frågade hon. "Hon är en av mina bästa vänner!" log jag. "Aha? Bara vänner?" flinade hon. "Bara vänner" skrattade jag. Hon bytte äntligen samtalsämne och började prata på om annat. Efter någon halvtimme var interjuvn slut. Scooter highfivade mig, "Grymt! Är du taggad för Kanada nudå?" sa han. "Hell yeah" flinade jag. Jag skulle äntligen få se Melanie igen.


(andra kläder, annan bakrund och nersläppt hår haha)

MELANIES PERSPEKTIV
Klockan var 18.20 och jag hade suttit med mamma på sjukhuset i flera timmar. Nico, Chaz och Ryan kom ner en stund men dom var hemma nu igen. Pappa var tvungen att åka till jobbet för bara en stund sen, det var något krisläge han verkligen inte kunde gå ifrån, hur mycket han än ville stanna. Jag avbröts av mina tankar när maskinen började pipa, jag fick panik och tittade upp mot mamma, hon reagerade inte. "Mamma!?" sa jag och skakade lite lätt på henne. Mamma började hosta hysteriskt. En massa läkare kom in och försökte köra ut mig. "Nej! Mamma!" skrek jag panikslaget och sprattlade i läkarens famn. Läkaren var för stark, han körde ut mig och låste dörren efteråt. Jag tittade in genom fönstret och jag såg hur dom tittade pulsen på henne. Jag vände bort huvudet och gled ner längs väggen och satte mig på golvet. Tårarna forsade ner för mina kinder. Mamma får inte dö, inte nu, inte än. Jag försökte intala mig själv att hon kommer överleva, men jag trodde inte ens på mina ord. Dörren öppnades och läkarna försvann iväg mot korridorerna, men en kvinna stannade framför mig. "Det där var din mamma va?" frågade hon. Jag nickade och torkarna tårarna även om det inte hjälpte ett dugg. "Vad hände?" frågade jag hackigt. "Gumman, jag är så ledsen.." sa hon sorgset. Nejnejnejnej! "Är.. hon död?" frågade jag och fick ännu mer tårar. Hon nickade sakta. "Hon är i himmlen nu, hon är fri från smärtan" sa hon lugnt. Jag reste mig upp och sprang ut genom utgången. Jag satte mig på en bänk och drog fingrarna genom håret med handflatorna mot pannan. Jag kunde inte fatta att hon var död, jag visste att dagen skulle komma, men inte idag! Jag stängde ögonen och lät tårarna forsa nerför mina kinder. 
Plötsligt hörde jag en massa klick-ljud, och skrik. Jag reagerade på Justins namn. Jag tittade upp och där var han, finare än någonsin. Han var omringad av paparazzis som skrek från alla håll. När han fick syn på mig fick han genast fart och trängde sig fram mellan alla paparazzis och sprang mot mig. Jag reste mig upp och han slog armarna om mig. Jag la armarna om hans hals och grät ut i honoms famn. "Hon är död, Justin" snyftade jag. "Jag är så ledsen, Mel" sa han och kramade mig hårdare. Alla paparazzis omringade oss och skrek. Jag grävde ner ansiktet i Justins hals och blundade. Hans kramar gav ifrån sig en trygghet ingen annan kan ge. 
"Varför gråter hon?" "Justin vem är hon!?" "Justin!" "Är det sant att ni dejtar?" "Vad har hänt med henne?!" "Vad gör ni på sjukhuset?!" "Har någon dött?" skrek alla paparazzis. Till slut blev allt bara för jobbigt så Justin tog min hand och vi sprang in genom ingången och låste in oss på toaletten. 
Han satte sig på toalocket och drog ner mig i hans knä. Han la armarna om mig och kramade om mig hårt. "Hon är död" viskade jag. Jag kunde knappt prata för alla jäkla tårar som rann nerför mina kinder. "Jag vet, jag vet, schh" sa han tyst och kramade mig hårdare. Hans kramar fick mig att må bra, även om jag var så ledsen att jag kunde lägga mig på vägen och låta en lastbil köra över mig. 
Han kysste mig på huvudet, "det kommer bli bra" viskade han. Men det kommer inte bli bra. Mamma är död, ingenting kommer vara detsamma.