You need me, I will always be there for you - 14 bitch

Previously: "Varför lämnar du bara utan att säga till?! VA? SVARA MIG!!"

Innan jag hann svara låg jag redan slängd på golvet, jag vågade inte öppna mina ögon. Jag kände blod i min mun. Jag kände en smäll i magen, sen blev allt svart.


Jag vaknade upp i mitt rum, på golvet. Mamma hade väl släpat upp mig hit efter att hon slått ner mig. Jag måste ha svimmat, för jag kommer inte ihåg mer. Jag reste mig upp, men föll ner på golvet igen. Hela kroppen värkte. Jag hade några blåmärken på benen, och några på armarna. Jag reste mig långsamt upp och skrek till av smärta. Jag tog tag i sängen för att inte trilla, och tog mig på nåt sätt ut i badrummet. Jag tittade mig i spegeln. Jag hade påsar under ögonen, en sprucken läpp och ett rivsår på kinden, och lite torkat blod lite här och där i ansiktet. Vad fan har hon gjort med mig? Hon brukar inte slå mig så mycket som hon gjort nu.

Jag satte på vattenkranen med darriga händer och blötte ner mitt ansikte i kallt vatten. Jag tog av mig kläderna och duschade av allt smuts. Jag använde hårinpackning, mitt hår kändes så äckligt och slitet. Jag virade en handduk runt om mig och tog på mig svarta underkläder, en grå tjocktröja och ett par svarta tighta jeggins (jeansleggins). Jag försökte dölja mina blåmärken så mycket som möjligt. Rivmärket och den spruckna läppen kunde jag inte göra något åt. Jag kletade på lite mascara på mina långa ögonfransar, och la i min mobil i fickan. 

Jag gick med svaga ben nerför trappan, i hopp om att mamma inte skulle vara vaken. John jobbar i stort sett hela tiden, så han ser jag inte så mycket. Jag gick in i köket och gjorde en macka med ost. Jag satte mig ner och åt. Jag tittare hela tiden mot hallen oroligt ifall mamma skulle komma. Jag plockade in smöret i kylskåpet. Precis när jag stängde kylskåpsdörren dök mamma upp jämte mig.

"Och vad tror du att du håller på med?" sa hon. Jag svarade inte utan kollade bara på henne. Jag fick inte ut nånting. Allt gjorde bara så ont. "Men svara mig jäkla unge!" skrek hon. Jag öppnade munnen men stängde den igen. "eh..ehm". Jag var rädd för min egna mamma, jag vågade inte säga fel saker. "Jag skulle bara äta." sa jag tyst. "Gå." sa hon strängt. "Va?" Hon smällde till mig i ansiktet. "Jag sa GÅ!". Jag höll mig för kinden och gick ut ur köket. Snabbt drog jag på mina converse, jag sket i att knyta dom, jag ville bara bort från henne.

Jag började springa, men kom inte alls långt. Benen var så svaga och gjorde sjukt ont. Jag satte mig på trottoaren och grävde ner huvudet i mina händer och grät.
Jag höll på att dränkas i mina tårar, dom tog aldrig slut. Varför lever jag ens? Mitt liv har ingen mening. Jag börjar i skolan på måndag, det är lördag idag. Jag hade helt glömt bort skolan. Undra om jag kommer hitta vänner där. Om jag skulle, vad skulle dom säga om mitt skitliv? Dom skulle väl lämna mig direkt. 

Jag andades högt och grät bara mer och mer för varje minut som gick, dels för att jag hatar mitt liv och dels för att min kropp gjorde så ont. Jag hörde steg komma mot mig men jag hade ingen ork att lyfta på huvudet och kolla. 

"Nathalie?" sa en killröst. Jag kände igen den, det var.. Justins.

Justin's perspektiv:

Hon lyfte upp huvet och tittade på mig med söndergråtna ögon. Hon hade en sprucken läpp och ett rivsår på kinden. Jag tittade skräckslaget på henne. "Vad har hänt?!" sa jag och satte mig ner jämte henne. Jag la armen om henne och drog in henne i min famn. "Jag vet att du tror att jag låtsas, men jag bryr mig" Hon drog bak huvudet och tittade på mig. Även om hon var helt söndergråten var hon fortfarande vacker. Hon la armarna om min nacke och kramade mig hårt. Jag tryckte henne intill mig. "Berätta, vad har hänt?". "Nej, du skulle inte förstå" sa hon. Jag släppte taget om henne och tog istället tag om hennes händer. "Kom, vi går hem till mig." sa jag och reste mig upp. Jag tog hennes hand och drog upp henne i en till kram. Jag kramade henne lite hårdare och hon skrek till. "Shit förlåt vad hände?!?!". Hon log ett ansträngt leende och drog upp tröjan lite. 

Jag såg en massa blåmärken på hennes armar, jag tittade upp på henne. Hon fällde några tårar. Jag torkade bort dom med min tröja och log lite. Hon såg så plågad ut. Jag hatade att se folk gråta. Vi började gå mot mitt hus. Hon började gå långsammare och långsammare. 
"Justin, jag orkar inte mer, mina ben gör ont" sa hon och såg på mig med ett plågat ansiktsuttryck. Jag gick mot henne och bärde upp henne i min famn. "Men sluta, du behöver inte bära mig" "Jo, det behöver jag." sa jag och log mot henne. Hon la armarna om min hals. "Är jag tung?" sa hon besvärat. "Aye, vad tror du om mig? Så klen är jag inte" Hon skrattade till. "Jaja"




långt kapitel! Orkar inte skriva mer nu,
kommer ett till ikväll eller imon.

KOMMENTERA.

Kommentarer
Postat av: Anonym

MMMMMMMMEEEEEEEEEEEEEERRRRRRRR!!!!! <3 <3 <3 <3

ÄLSKA!

2011-06-20 @ 16:50:47
Postat av: RT

GUUUUUDD, jag älskar hur du skriver, men kan man inte få välja själv hur hon ser ut, istället för att du typ lägger ut en bild på henne? :)



2011-06-20 @ 17:09:47
Postat av: jennie

mer älsker den !!!!!! <3 <3 <3 <3 !!!!!

2011-06-20 @ 19:33:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0