Matilda & Nellas noveller - It's A Thin Line Between Love And Hate

När vi var på väg ut genom klassrummet kände jag hur någon putta ut mig ur folkmassan som stod vid dörringen, Personen tog ett hårt grepp om min överarma.
Jag kunde se någon, person höll sina stora händer för mitt ansikte.
I samma stund som jag hade reagerat över vad som hade hänt trycktes min rygg hårt in i en vägg.
Jag vågar inte säga någon, Jag vågade inte att öppna mina ögon.
På gissningar kunde jag tyda vem det var som tryckte in mig mot väggen men jag var inte säker..

Den kalla kakel väggens kyla trängde sig igenom min tjocka tröja, det kändes som att jag inte hade någon tröja på.
Jag öppna sakta mina ögon och min blick kunde fånga massa blickar som var riktade mot mig.
Blicken studsa runt personerna som stod runt mig i en ring.
Jag lyfte min blick nervöst för att möta personens blick som stod framför mig.
Det var Markus, en av killarna som hade sneglade bak på lektionen.
Jag försökte att tänka så positivt så möjligt.
Snart skulle jag lämna denna skolan, det var bara att hålla ut.
Nathalie du klarar detta, bara håll ut det kommer att bli bättre.
Små röster ekade i mitt huvud, Det skulle kanske vara bättre om jag faktiskt bara höll ut och att bara tänka positivt.
Markus minska sitt grepp om min hand och sedan hörde jag hur han lågt flina åt mig.

- Där blev du rädd av, Sa han och flina.

Jag titta frågande på honom i ryggen när han vände på sig och drog iväg med klacken.
Folkmassan började sakta att röra sig bort från mig, Ljud och skratt kunde jag tydligt att tyda när det bara stod ett par få elever med ryggen mot mig.
Jag försökte att inte lyssna på vad dem prata om utan jag vände bara ryggen om och med hårda steg gick jag in matsalen.
Jag drog ut en tallrik ur högen som stod på ett lite högre bord och ett hårt grepp om gaffeln.
Då och då titta jag mig om för att se om någon titta på mig.
Jag drog upp två köttbullar och sedan gick jag långsamt till ett litet tomt bord längst in i salen.
Mitt hjärta dunka snabbare och snabbar, jag var rädd över att någon skulle komma och hoppa på mig bakifrån.
Min blick titta bak då och då nervöst.
Jag drog sakta ut stolen och så tyst så möjligt, jag ville inte väcka uppmärksamhet när jag drar ut stolen och ger ut ett ljud.
Jag titta tomt på de två köttbullarna som rulla runt på min tomma tallrik.
Min gaffel tryckte in sig i den vattniga, mjuka köttbullen som lika snabbt åkte ur munnen.

-Vad fan är detta, Mumlade jag och titta på köttbullen jag spottat ut.

Jag reste mig upp ur stolen utan att bry mig om något, utan gick med tallriken i handen med kampande steg.
Det verkar inte som att någon ens då märkte mig.
Eller, vem skulle märka mig i detta oväsen, alla prata med alla.
Jag skrapa av mina två köttbullar ur tallriken.
Utan att titta mig nervöst om gick jag med raka steg med väskan hängande på axeln ut genom den stora glasdörren.
Jag hade bara haft en ända lektion men jag brydde mig inte, jag orkade inte vara där mer.
Jag hatade alla.
Hata alla, jag hata mig också.
Varför finns jag ens, är jag född för att vara ingen.
Jag gick raka vägen genom porten och sedan in i hissen.
Hoppas bara att inte mamma är hemma.
Jag vände mig mot spegeln som var fastspikad på hissvägen, jag titta mig länge i ögonen.
Hissen började att sakta in jag öppna den knakade, rostiga dörren.
Innan jag tryckte in nyckeln i dörren tog jag ett djupt andetag på hopp om att mamma inte skulle vara hemma.
Jag öppna dörren, allt i huset var nedsläckte och inget ljud från mammas hesa röst.
Jag pusta ut och sedan drog av mig skorna.
Nervositeten fanns fortfarande i luften fastän jag visste att ingen var hemma.

Jag slängde min väska lätt på sängen i rummet genom dörren som stod på halvt öppet.
Jag gick in i köket och satt mig på köksstolen som redan var utdragen.
Genom de stora fönstret i köket kunde jag se lägenheten framför.
En likadan Blå och vit byggnad, fast det kanske var lite renar hemma hos dem andra än här.
Jag titta mig runt i köket och såg hur allt nästan var nästan nere på golvet.
Mina tårar började lätt att falla ner för min kind och sedan mjukt landa på mina byxor.
Jag torka inte bort tårarna utan fortsatte att gråta.
Bara jag hade någon att hålla om nu, någon att prata med.
Alla har en önskning om att få nya skor, kläder, väskor men inte jag.
Jag önskar mig det som få önskar men många har, det är att ha någon att hålla om och gråta i famnen på.
Jag reste mig lite upp och sträckte mig efter spriten mamma hade lämnat på köks bordet.
Locket åkte av och jag tog en stor klunk.
Jag ville bara släppa tankarna över allt och alla.
En till klunk åkte i en till och en till...

---

KOMMENTERA MYCKET NU!
KOM MED IDÉER, JAG KOMMER SNART ATT SPOLA FRAM TILL DAGEN DÄR HON FLYTTAR SÅ ATT DET INTE BLIR FÖÖR TRÅKIGT ATT LÄSA.
MEN HOPPAS ATT DEN BLEV BRA ?
ÄR SJUK SÅ KANSKE SKRIVER EN TILL, MEN OM NI KOMMENTERAR!

Glöm inte att jag har bloggsvar & där kan ni fråga vad ni vill & hur mkt ni vill.
Och komihåg, Inga frågor är för duma! ;)