Love me or let me go - Chapter 56


DEMIS PERSPEKTIV

Det sista jag hörde från Justin var "Jag vill aldrig se dig igen, vi är över." och det var för en dag sen. Han vill inte ha något med mig att göra, vi kan aldrig bli tillsammans igen. Jag har förstört allt, han hatar mig. Jag har spenderat min dag att läsa mina mentions på twitter. Jag vet inte varför jag gör det, jag blir så jävla ledsen när jag läser dom, men ändå vill jag. Jag gråter varje dag, jag känner mig som en stor barnunge med tanke på hur mycket jag gråter, men dom tar aldrig slut, dom bara kommer, och det går inte stoppa. Mina mentions blir bara värre och värre för varje dag, dödshoten ökar för varje dag som går. Jag har ingen lust att leva alls om jag ska vara ärlig.. Om jag ska leva, så kommer jag ändå bara ligga och ruttna i detta huset, så det är väl lika bra att bara.. dö? Jag går in på Justin's sida och läser hans tweets. En tweet får min uppmärksamhet, "It was a mistake, ily and im coming". Jag känner hur jag blir helt varm innombords. Men det kanske inte ens är till mig? Jag går in på Jasmine's tweet, och självklart, det var till henne, "im waiting for u<3". Jag suckar hårt innombords. Han har gått tillbaka till Jasmine. Jag lägger undan datorn och springer ner för trappan med tårarna fortfarande rinnandes ner för kinderna. Jag tar på mig mina skor och lägger ner mobilen i fickan innan jag rusar ut genom dörren och springer mot en speciell plats. Berget. Jag och Justin brukade vara där förr tillsammans. Det är den enda platsen jag vill till just nu. Jag springer och springer tills jag måste stanna för att andas. Jag gråter så jag knappt kan andas, synen blir suddig och jag får svårt att koncentrera mig på vart jag är. Jag torkar tårarna och gnuggar mig i ögonen. Jag känner hur det vibrerar till i fickan, och jag tar upp den i hopp om att det är Justin som smsat, men nej, det lyser Jasmine över skärmen. Med en hög suck öppnar jag smset och läser, "Verkar som att jag har vunnit, Justin har gått tillbaka till mig. Varje dag pratar vi om hur mycket vi hatar dig. Han hatar dig, han vill aldrig prata med dig igen, fattar du? :)" Tårarna rinner ner på nytt och jag trycker tillbaka mobilen i fickan. Jag springer allt jag kan och snart är jag står jag på berget. Jag går ut på bergskanten och tittar ner på det djupa vattnet där nedanför. Tänk vad enkelt det är för mig att bara hoppa nu. Allt skulle vara över. Jag skulle slippa allt hat, Justin och Jasmine skulle aldrig få se mig igen. Det kanske är lika bra att jag bara dör? Jag har ingen mening med livet.
JUSTINS PERSPEKTIV
"Kom igen.." mumlar jag och trummar med pekfingret på ratten. Jag är nu i Atlanta, jag sitter i bilen och är på väg hem till Demi. Jag hade fått övertala Scooter och alla dom andra så efter flera men så gick dom äntligen med på det. Det var bara 3 intervjuver som blev inställda, inga konserter. Jag hinner tillbaka innan konserten kommer, så det var lugnt. Jag parkerar bilen utanför hennes hus och kliver ur. Jag småjoggar fram till dörren och knackar hårt många gånger, men ingen öppnar. Jag kikar in genom fönstret och ser att allt är släckt. Jag rycker i handtaget och dörren åker upp, okej, så den var inte låst. Jag går in och stänger dörren efter mig och kikar in i det släckta köket. 
"Demi?!" ropar jag samtidigt som jag letar i alla rum. Jag går upp till hennes rum och letar där, men ingen är där heller. Var fan kan hon vara om hon inte är här? Jag suckar och sätter mig ner i hennes säng. Jag lägger mitt huvud ner på hennes kudde och andas in hennes doft. Jag tittar på fotona på hennes nattduksbord och fastnar vid bilden på oss två vid berget. Vi var alltid där förr tillsammans. Om vi var ledsna eller hade mycket i huvudet gick vi dit för att rensa huvudet och bara ta det lugnt utan att oroa oss för att andra ska hitta oss. Då slog det mig. Berget, det är där hon är. Jag reser mig upp hastigt och rusar ner för trappan och ut genom dörren. Jag hoppar in i bilen och kör raka vägen mot berget. Jag stannar vid trottoaren och springer mellan träden och ut på ängen till berget. Där ser jag henne. Hon står vid bergskanten. Jag är säkert 20 meter ifrån henne, men hon har varken sett eller hört mig. Jag tänker precis ropa på henne när jag ser att hon går längre och längre fram. Hon snyftar till och räknar för sig själv. Vänta, ska hon hoppa? Jag känner hur paniken når hela min kropp och jag springer mot henne det snabbaste jag kan. 


ojojoj :o
VEM VILL HA MEEEER!??!? :D

Kommentarer
Postat av: Malin

OMG! Meeer! Det är så spännande! Hon får inte dö!! NOOOO! :'(

2011-08-04 @ 13:48:20
URL: http://juustiinbiiebernoveller.blogg.se/
Postat av: Melina

Omg :O

Meeeeer!

2011-08-04 @ 13:48:35
Postat av: Lovisa

Var det här nummer 56? för du skrev 57?

2011-08-04 @ 14:01:08
URL: http://lovisatastic.devote.se
Postat av: Anonym

JJJAAAAGGGG

2011-08-04 @ 14:24:06
Postat av: Astrid

snälla, 1 till idaaaag, jag totalt älskar novellen, jag kollar datan minst 1 gång i timmen för att se om det finns ett nytt kapitel. <3<3<3

2011-08-04 @ 15:15:04
URL: http://astridsffoto.blogg.se/
Postat av: Julia <33

MEEEEEEEEER!!!!

2011-08-04 @ 15:27:34
Postat av: Sandra

OMB! MER KOM IGEN MER ER DINA NOVELLER ÄR BÄST!

2011-08-04 @ 15:47:54
URL: http://mileyfreak.blogg.se/
Postat av: E'

Omg!! Meeeeeer :O

2011-08-04 @ 16:05:14
Postat av: Sandra

MEEEEER!!!! NUUU!!!

2011-08-04 @ 17:00:47
Postat av: Anonym

Shit skitbra han ska hinna fram till henne :D

2011-08-04 @ 18:25:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0