You need me, I will always be there for you - 13 jar of hearts

Previously: Jag hittade äntligen keyboarden och bärde den under armen. Jag gick ut ur källaren och skrev en lapp och la den på köksbordet. "Går ut en sväng, vänta inte uppe på mig. /Nathalie" Sedan gav jag mig av bort mot stranden.


Jag gick långt långt bort från folket på stranden, så dom varken kunde höra eller se mig. När jag var tillräckligt långt borta stannade jag och satte mig i sanden. 
I Sverige, för längesen, hade jag en pojkvän som brydde sig om mig, mer än någon nånsin gjort. Tills han var otrogen. Jag mådde dåligt i flera veckor, och mamma gjorde det inte bättre precis. 
Iallafall har jag aldrig spelat eller sjungt för någon. Ingen vet att jag sjunger.

Jag rätade på mig och la keyboarden i knät, och började spela.

(Vi säger att det är Nathalie som sjunger, och hon har skrivit låten själv)

I know I can't take one more step towards you
'Cause all that's waiting is regret
And don't you know I'm not your ghost anymore
You lost the love I loved the most

I learned to live half alive
And now you want me one more time
And who do you think you are
Running 'round leaving scars
Collecting your jar of hearts
And tearing love apart
You're gonna catch a cold
From the ice inside your soul
So don't come back for me
Who do you think you are

I hear you're asking all around
If I am anywhere to be found
But I have grown too strong
To ever fall back in your arms

Minnerna spelades upp i mitt huvud, och flera tårar fälldes.

Dear, it took so long just to feel alright
Remember how to put back the light in my eyes
I wish I had missed the first time that we kissed
'Cause you broke all your promises
And now you're back
You don't get to get me back

Jag fortsatte spela, trots att jag nu storgrät.

And who do you think you are
Running 'round leaving scars
Collecting your jar of hearts
And tearing love apart
You're gonna catch a cold
From the ice inside your soul
Don't come back for me
Don't come back at all
Who do you think you are?

Jag torkade av tårarna med tröjan. 

- Vad vackert du sjöng.

Jag vände mig snabbt om, och fick syn på.. Han. Han från fotbollsplanen, som såg så bekant ut. Vad gjorde han här? Han satte sig ner i sanden, rätt nära men endå på avstånd, och jag följde han med blicken. Han tittade upp och mötte min blick, hans nötbruna ögon värmde hela min kropp.

Justin's perspektiv:

Jag skulle gå till "mitt" ställe, jag brukade gå dit när jag behövde vara för mig själv. Jag var påväg dit när jag hörde någon sjunga. Det vackra ljudet kom därifrån, så jag fortsatte gå, och såg en tjej sitta vänd mot vattnet med ett keyboard i knät. Hon spelade och sjöng vackert. Jag gick tyst och ställde mig bakom henne och lyssnade. Hon träffade tonerna perfekt.

- Vad vackert du sjöng. sa jag uppriktigt när hon var klar.

Hon vände sig om och såg förvånat på mig. Jag kände igen henne från fotbollsplanen, jag var lite förvånad över att hitta henne här. Man såg att hon hade gråtit, hennes ögon var röda och hon hade några streck på kinderna från tårarna. Jag satte mig ner bredvid henne i sanden och hon följde mig med blicken.

- Vad gör du här? sa hon och la sig ifrån keyboarden.
- Tja.. var ute och gick lite, vad gör du själv här?
- Jag behövde vara för mig själv lite, sa hon och ryckte på axlarna.
- Är du nyinflyttad?
- Flyttade hit med mamma i.. förrgår typ.
- Coolt, så det är du som bor i det vita huset?
Hon nickade och besvarade mitt leende. Hennes vackra leende bländade mig.
- Då bor du mittemot mig. sa jag och log.

Nathalie's perspektiv:

- Så vad heter du? frågade han och log. 
- Nathalie, du?
- Justin. Justin Bieber. sa han. Justin Bieber.. Kändisen?! 
- Kändisen? frågade jag och såg på honom. Jag kände mig dum över att jag inte kom på det tidigare.
- Japp.
- Jag visste att jag hade sett dig nånstans! sa jag och han skrattade till. Det klingande skrattet fyllde mina öron. Jag log mot honom.

Klockan var mycket men ändå såg man varandra rätt tydligt.
Justin satt och tittade på mig.

- Vad?
- Har du gråtit? sa han. Fan.
Jag skakade på huvudet.
- Har nånting hänt? Jag skakade på huvet igen. - Varför grät du då? sa han och tog bort en hårslinga från mitt ansikte ansikte. Jag ställde mig upp.
- Lyssna, du behöver inte låtsas att du bryr dig, okej? Jag är van. sa jag kallt och tog min keyboard.

Synen började bli suddig. Fan. Jäkla tårar. Jag tittade bak snabbt på Justin, han satt fortfarande kvar och såg på mig med sina vackra ögon. Jag vände mig om igen och gick. Jag kanske var lite hård mot honom, men jag hade inte lust att prata med någon som har allt. Han skulle inte förstå. Dessutom är han säkert ett uppblåst ego, som dom flesta kändisar. Jag gick längs vägen tillbaka till helvetet. Jag öppnade ytterdörren och steg in tyst, jag la keyboarden på golvet. Jag låste dörren och vände mig om. Jag ryckte till av rädsla - där stog mamma med ett ilsket ansiktsuttryck. Hon gick med hårda steg mot mig och grep tag i min arm. 

- Varför lämnar du bara utan att säga till?! VA? SVARA MIG!!"

Innan jag hann svara låg jag redan slängd på golvet, jag vågade inte öppna mina ögon. Jag kände blod i min mun. Jag kände en smäll i magen, sen blev allt svart.
_____________
FÖRLÅT FÖR TRÅKIGT KAPITEL, MEN NI FÅR HÅLLA UT!
Har rätt bråttom så jag hinner inet skriva mer, men kommentera för mer!

You need me, I will always be there for you - 12 alcohol means trouble


Justin's perspektiv:

Min worldtour var över nu, så jag hade flygit hit Ryan och Chaz från Canada, nu när jag har en break i 2 veckor. Chaz och Ryan skulle stanna undertiden och sova över hos mig. Det va skönt att få vara hemma igen. Tydligen hade en famlj flyttat in i huset mittemot mig, vilka vet jag inte. 

Jag, Ryan och Chaz var nere i fotbollsplanen och spelade fotboll. Några fans hade samlats och stog bakom gallret och tittade på. Även några paparazzis hade hittat oss, vilket inte var så kul - men som tur var höll dom sig på avstånd. 

Jag slängde en blick bakåt och såg en tjej sitta på bänken och gjorde något med sin mobil. Hon tittade upp och mötte min blick, log lite snabbt och tittade ner igen. Jag såg henne inte så tydligt men jag kunde se att hon var väldigt vacker. Jag log för mig själv och fortsatte spela.

Efter en timmes spelande låg jag, Chaz och Ryan i gräset döda.

Nathalie's perspektiv:

Jag satt kvar på bänken, för jag hade ingen ork att höra mamma skrika på mig. Jag tog upp mobilen och tittade klockan, 20.03. - Great, mamma är säkert full som hon nästan alltid är på kvällarna, ännu en anledning till att jag inte vill gå hem.
Jag la mig ner på bänken på magen med armarna under huvudet. Plötsligt ringde min mobil. Jag drog upp den ur fickan utan att titta vem det var.

"Hallå?" svarade jag.
"Varfa-an är d..du?" sa mamma med sin hesa röst. Man hörde på henne att hon var full.
"Ute, jag kommer snart"
"Du ska vara h.. hemma om fem minute-r fattar du? 
"Mm, kommer"
"An..annars blir d-et fan inte kul för dig" sa hon och la på.

Hem till helvetet igen. Jag reste mig upp och började gå hemmåt. Jag tittade bak på killarna en sista gång innan jag svängde runt hörnet. Vad var det med killen som kändes så bekant?

Jag hade svårt att hitta hem men jag var tillslut framme vid huset. Jag öppnade ytterdörren och direkt kunde jag känna lukten av alkohol och cigarett. Jag stängde dörren och tog av mig skorna.

När jag gått halvvägs upp för trappan skrek mamma på mig.

"NATHALIE, KOM HIT NU, GENAST!"

Jag suckade och gick ner för trappan igen, och in i vardagsrummet där John hade däckat i soffan, medans mamma låg i fåtöljen med en spritflaska i handen. 

"Var har du varit?!" skrek hon.
"Ute!" sa jag och blev lite irritierad över att hon frågar samma sak hela tiden.
Mamma reste sig upp fort och ställde sig nära mig.
"DU SKRIKER INTE ÅT MIG, FATTAR DU? GÖR DET EN GÅNG TILL OCH DÅ JÄKLAR, DIN LILLA SKIT" 

Hon spottade i ansiktet när hon skrek, och jag kunde känna hennes äckliga andedräkt i mitt ansikte. Hon var riktigt full.
Hon slog till mig i ansiktet så jag föll ner på golvet, hon sparkade mig på benet och försvann vinglandes ut i toaletten och allt man hörde nu var kräkljud.

Jag sprang upp på mitt rum och slängde mig i sängen. Jag brast ut i gråt direkt.
Kinden och benet bultade. Jag drog upp byxan och tittade på benet där mamma sparkade mig.
Det var rött och hade redan börjat svullna lite.
Synen började bli suddig av alla tårar. Jag försökte få stopp på dom, men dom bara rann. Jag reste mig långsamt upp och gick in i badrummet. Jag blötte ner ansiktet med kallt vatten och tittade mig i spegeln. Jag var svart under ögonen och mitt hår stog åt alla håll.

Jag tvättade av sminket och bytte om till en svart hoodie och svarta shorts. Jag gick ner till nere våningen och tittade ut i vardagsrummet, mamma hade somnat bredvid John som tur var.

Jag gick ner till källaren och letade fram John's keyboard, jag visste att han hade ett här nere. Jag brukade spela piano förr, i Sverige, men en dag bestämde sig min puckomamma att förstöra det, och hon vägrade köpa ett nytt. Jag hittade äntligen keyboarden och bärde den under armen. Jag gick ut ur källaren och skrev en lapp och la den på köksbordet. "Går ut en sväng, vänta inte uppe på mig. /Nathalie" Sedan gav jag mig av bort mot stranden.

Förtjänar jag inte lite kommentarer? :( Klockan är 2, och jag stannade uppe bara för att skriva till er :D
Imorgon kommer ett extra långt om ni kommenterar.

och en sak till, Nathalie ser ju ut som Victoria Justice, men ibland är det sjukt svårt att hitta passande bilder med henne på, så det kan hända att jag tar Nina Dobrev istället, för dom är sjukt lika på vissa bilder.

You need me, I will always be there for you - 11 familiar

Jag packade upp det sista och bestämde mig för att gå ut lite och utforska stället. Jag gick in i badrummet och torkade bort lite smink under ögonen som hade runnit. Sedan bytte jag om till en vit skjorta och ett par slitna jeansshorts. Jag tog min väska och la min mobil och lite pengar i. Tyst gick jag nerför trappen och ner till hallen. Jag knöt mina vita converse, och skulle precis öppna ytterdörren när någon harklar sig bakom mig. Jag vände mig och möttes av mammas kalla ögon.

- Och vart tror du att du är på väg? sa hon argt. Hennes blick brände i ansiktet. 
- Ut. mumlade jag och tittade ner i golvet. 
- Jag bestämmer om du ska gå ut eller inte, fattar du? Packa upp dina saker nu din hopplösa jäkla..
- Jag har packat upp. avbröt jag henne tyst. Jag vågade inte möta hennes blick.
- Men gå ut då ungjävel. sa hon kallt och gick ut i vardagsrummet.

Jag suckade tungt och steg ut genom ytterdörren. 
Jag gick längs vägen med tårar i ögonen. Fan ta min mamma. Varför kan hon inte vara som alla andras? Ibland undrar jag om det ens är värt att leva.

Jag gick tills jag kom till en strand. Det var inte mycket folk där, det tackar jag för. Jag tog av mig skorna och höll dom i handen, jag gick barfota i den varma sanden en bit bort från alla andra. Till slut var jag ensam. Jag satte mig ner i sanden och tittade ut över vattnet. Återigen blev mina ögon vattniga, och lät mina tårar rinna nerför kinderna. Jag tänkte på hur livet skulle bli här i Atlanta. Kanske hittar jag någon som ger mitt liv lite mening?

Jag satt med armarna runt benen och hakan mot knäna. Jag vet inte hur länge jag satt där, men det hade börjat mörkna.
På vägen hem såg jag en kiosk. Konstigt att jag inte såg den innan. Jag gick och tittade vad det fanns att köpa. Jag tog en coca cola och gick fram till kassan.
- 15 kr. sa kvinnan i kassan uttråkat.
Jag letade fram en 20 lapp och gav den till henne, och fick 5 kr tillbaka.

Jag drack colan samtidigt som jag gick och tittade runt. Jag passerade stora hus, dom vad mycket större än dom i Sverige. Jag stannade vid en fotbollsplan där 3 killar spelade. Jag som älskar fotboll stannade kvar och tittade på. En av dom såg riktigt bekant ut, men jag visste inte från var jag hade sett honom.

Första inlägget av mig gästbloggaren dårå. Vad tycker ni?
Vem är killen?

KOMMENTERA!
Har skrivit kapitel 12 också, och det är extra långt, kommentera så publicerar jag det!

You need me, I will always be there for you - 10 red&black

Detta kanske inte skulle bli så bra som jag hade tänkt mig.
Jag titta ut genom fönstret medans vi körde förbi de stora villorna utanför staden.
Då och då kunde jag känna hur bilen ryckte till.
Mark började att sakta in bilen och sedan svängde in på en stora rak väg med hus på sidan om.
Jag började att lätt bli lite nervös över allt.
Undra hur huset skulle se ut, på tal om hur redan bilen såg ut .
Det ända jag hoppades på nu var att han skulle ha ett bättre hus än vad vi hade i Sverige, ett kanske lite större och renare.
Bilen svängde in på uppfarten och jag hörde nycklarna slå mot varandra.
- Här är mitt hus, Sa Mark och peka med nyckeln mot huset.
Jag vände mitt huvud mot vänstret och granska huset, uppifrån ner.
Det var ett medelstort enplans hus i ljus röd och rosa färg.
Jag stirra på huset, det var större och finare än vad jag hade trott.
- Så vad tycker du, finare en på bilen? Hörde jag Mark säga utanför bilen.
Bakluckan öppnades och väskorna åkte ut.
- Ska du inte ut Nathalie? Sa mark med bakluckan öppen.
- Jojo, Sa jag förvirrat och vände huvudet bak medans jag öppnade bildörren.
Jag var i min egen lilla värld, jag har aldrig bott eller satt foten i ett sådan stort hus.
För andra kanske huset inte är så stort men för mig är den för att jag har ju inte bott så bra innan.
Jag gick upp för de två trapptegen till ytterdörren som stod öppen.
Båda mamma och mark höll i varsin resväska.
Min blick flög runt i huset, det var ljust och rent .
Jag log svagt för mig själv och sedan drog av mig mina skor.
Ljud från steg upp för trappan bakom mig hörde och jag vände mig med ett ryck.
- Nathalie kom du ska få se ditt rum, Hörde jag mamma säga och jag sprang snabbt upp för de raka trapporna som ledde upp till ett stort rum med dörrar.
- Detta är ditt rum, Sa Mark och öppna dörren.
Jag vände huvudet nyfiket och gick med ivriga steg mot Mark.
Det var ett svart och rött rum med en säng i mitten av rummet, ett skrivbord som var intryckt mor väggen vid fönstret och en stor garderob.
Fotsteg hördes bort från rummet och jag var säker på att Mark hade gått till hans och mammas rum.
- Wow, mumlade jag tyst och snurra ett varv i rummet.
Min resväska stod lutat mot väggen, Jag kanske skulle at och packa upp så fort så möjligt och sedan titta runt lite.
Detta kanske inte skulle bli så bra som jag hade tänkt mig.
Jag titta ut genom fönstret medans vi körde förbi de stora villorna utanför staden.
Då och då kunde jag känna hur bilen ryckte till.
Mark började att sakta in bilen och sedan svängde in på en stora rak väg med hus på sidan om.

Jag började att lätt bli lite nervös över allt.
Undra hur huset skulle se ut, på tal om hur redan bilen såg ut .
Det ända jag hoppades på nu var att han skulle ha ett bättre hus än vad vi hade i Sverige, ett kanske lite större och renare.
Bilen svängde in på uppfarten och jag hörde nycklarna slå mot varandra.

- Här är mitt hus, Sa Mark och peka med nyckeln mot huset.

Jag vände mitt huvud mot fönstret och granska huset, uppifrån ner.
Det var ett medelstort två vånings hus i ljus röd och rosa färg.
Jag stirra på huset, det var större och finare än vad jag hade trott.
- Så vad tycker du, finare en på bilen? Hörde jag Mark bekanta röst säga utanför bilen.

Bakluckan öppnades och väskorna åkte ut med en duns.

- Ska du inte ut Nathalie? Sa mark med bakluckan öppen.
- Jojo, Sa jag förvirrat och vände huvudet bak medans jag öppnade bildörren.

Jag var i min egen lilla värld, jag har aldrig bott eller satt foten i ett sådan stort hus.
För andra kanske huset inte är så stort men för mig är den för att jag har ju inte bott så bra innan.
Jag gick upp för de två trapptegen till ytterdörren som stod öppen.
Båda mamma och Mark höll i varsin resväska.
Min blick flög runt i huset, det var ljust och rent .
Jag log svagt för mig själv och sedan drog av mig mina skor.
Ljud från steg upp för trappan bakom mig hörde och jag vände mig med ett ryck.

- Nathalie kom du ska få se ditt rum, Hörde jag mamma säga och jag sprang snabbt upp för de raka trapporna som ledde upp till ett stort rum med dörrar.
- Detta är ditt rum, Sa Mark och öppna dörren.

Jag vände huvudet nyfiket och gick med ivriga steg mot Mark.
Det var ett svart och rött rum med en säng i mitten av rummet, ett skrivbord som var intryckt mot väggen vid fönstret och en stor garderob.
Fotsteg hördes bort från rummet och jag var säker på att Mark hade gått tillbaka mamma.

- Wow, mumlade jag tyst och snurra ett varv i rummet.

Min resväska stod lutat mot väggen, Jag kanske skulle ta och packa upp så fort så möjligt och sedan titta runt lite.

-----------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------
KOMMENTERA MYCKET NU!

Fatta hur mycket jag älskar era fina fina söta kommentarer dom betyder så mycket för mig.
Nu ska jag ta och skriva nästa del, kommer upp snart eller lite senare.
HOPPAS ATT NI KOMMENTERAR MYCKET SOM PÅ FÖRRA DELEN! :D

ÄLSKAR ER SÅ HIMMLA MYCKET!!

You need me, I will always be there for you - 9 In Atlanta

Mitt ansikte nudda de kalla fönstret och över – kanske de sista jag kunde se – Arlanda flög min blick runt.
Flygplanet lyfte och mina ögonlock stängdes, jag vågade inte att titta ut.
Mitt huvud luta sig tillbaka mot huvud stödet, jag snedda snabbt på mamma.
Hon satt med benen i kors, fingrarna in flätade i varandra och blicken satt hårt i den blå sitsen framför henne.
Nu var jag äntligen på väg.
På väg till Atlanta, till en ny sida i mitt nya liv -Kanske-...
Jag tog ett djupt andetag och sedan vände mitt huvud mot fönstret, vi hade lyft.
Min blick nådde ut till de vita tunna molnen som flygplanet gled över.
Jag stängde sakat mina ögon och kunde känna flygplanets drag.
Flygresan hade bara börjat så det var långtid kvar innan vi skulle landa i Atlanta.
Jag kände mig ganska nervös men försökte att dölja det så mycket jag kunde.
Jag tog en klunk ur min fanta som satt bredvid mig.
Vi hade 10 minuter kvar innan vi skulle landa.
Resan hade gått snabbt på tal om att jag hade sovit nästan hela vägen.
Jag titta ut genom fönstret, Jag kunde se små, små hus här och där.
Det är ett tecken på att vi snart är framme.
Solen lös starkt in igenom flygplans fönstret in i mina ögon medans jag titta ner mot Atlanta.
Fastän det var vinter i Sverige var det lite varmare här.
Jag luta mitt huvud mot fönstret och kände hur värmen trycktes mot mina kinder.
Husen blev bara större och så snart som jag kunde tro det kände jag trycket i planen och hjulen gnistra till mot asfalten.
I full fart åkte planet på den svara asfalten som då och då guppa till.
Inte som i Arlanda där planet åkte mjukt över.
Den gröna lilla bilen sakta in vid trottoar kanten och dörren öppnades.
Jag titta noga på personen som, en man med grått, svart hår, jenas och en brun kofta halvt uppdragen.
Han såg ut att vara runt 52 år åldern.
- Hej! Sa han och gick upp för trottoaren.
Jag såg hur mamma sprang med små trippande steg fram och sedan hårt krama om honom.
Mannen tog sina händer om mamma och sedan pussa henne på huvudet.
Han var en aning längre än mamma, kanske två huvuden.
- Hej, Gaby va? Frågade han osäkert och släppte mamma.
- Ja, sa jag och skaka på huvudet.
- Mark, du har säkert hört om mig tidigare, Sa han och räckte fram sin vita, skrynkliga hand framför mig.
Jag tog tag i hans hand och skaka den lite lätt.
- Ska vi åka, Hörde jag mamma säga.
Jag vände mig mot sidan där jag hörde mammas röst komma ifrån.
Hon höll upp handen i luften med bilen.
- Jaja, kom med, Sa Mark och vifta med handen.
Jag gick efter Mark och sedan öppnade jag den lilla gröna dörren.
Redan innan jag hade satt mig i bilen kunde jag känna en svag lukt av rök och plast.
Utan att andas in den obehagliga lukten satte jag mig i bilen och smällde igen dörren.
Detta kanske inte skulle bli så bra som jag hade tänkt de.
Jag titta ut genom fönstret medans vi körde förbi de stora villorna utanför staden.
Då och då kunde jag känna hur bilen ryckte till.
Mark började att sakta in bilen och sedan svängde in på en stora rak väg med hus på varje sida.
Mitt ansikte nudda de kalla fönstret och över – kanske de sista jag kunde se – Arlanda flög min blick runt.
Flygplanet lyfte och mina ögonlock stängdes, jag vågade inte att titta ut.
Mitt huvud luta sig tillbaka mot huvud stödet, jag snedda snabbt på mamma.
Hon satt med benen i kors, fingrarna in flätade i varandra och blicken satt hårt i den blå sitsen framför henne.
Nu var jag äntligen på väg.
På väg till Atlanta, till en ny sida i mitt nya liv -Kanske-...



Jag tog ett djupt andetag och sedan vände mitt huvud mot fönstret, vi hade lyft.
Min blick nådde ut till de vita tunna molnen som flygplanet gled över.
Jag stängde sakat mina ögon och kunde känna flygplanets drag.
Flygresan hade bara börjat så det var långtid kvar innan vi skulle landa i Atlanta.
Jag kände mig ganska nervös men försökte att dölja det så mycket jag kunde.

Jag tog en klunk ur min fanta som låg bredvid mig.
Vi hade 10 minuter kvar innan vi skulle landa.
Resan hade gått snabbt på tal om att jag hade sovit nästan hela vägen.
Jag titta ut genom fönstret, Jag kunde se små, små hus här och där.
Det är ett tecken på att vi snart är framme.
Solen lös starkt in igenom flygplans fönstret in i mina ögon medans jag titta ner mot Atlanta.
Fastän det var vinter i Sverige var det lite varmare här.
Jag luta mitt huvud mot fönstret och kände hur värmen trycktes mot mina kinder.
Husen blev bara större och så snart som jag kunde tro det kände jag trycket i planen och hjulen gnistra till mot asfalten.
I full fart åkte planet på den svara asfalten som då och då guppa till.
Inte som i Arlanda där planet åkte mjukt över.


Den gröna lilla bilen sakta in vid trottoar kanten och dörren öppnades.
Jag titta noga på personen som kom ut ur bilen, en man med grått, svart hår, jenas och en brun kofta halvt uppdragen.
Han såg ut att vara runt 52 år åldern.

- Hej! Sa han och gick upp för trottoaren.


Jag såg hur mamma sprang med små trippande steg fram och sedan hårt krama om honom.
Mannen tog sina händer om mamma och sedan pussa henne på huvudet.
Han var en aning längre än mamma, kanske två huvuden.

- Hej, Nathalie va? Frågade han osäkert.
- Ja, sa jag och nicka på huvudet.
- Mark, du har säkert hört om mig tidigare, Sa han och räckte fram sin ljus, skrynkliga hand framför mig.

Jag tog tag i hans hand och skaka den lite lätt.

- Ska vi åka, Hörde jag mamma säga.

Jag vände mig mot sidan där jag hörde mammas röst komma ifrån.
Hon höll upp handen i luften mot bilen.

- Jaja, kom med, Sa Mark och vifta med handen.

Jag gick efter Mark och sedan öppnade jag den lilla gröna dörren.
Redan innan jag hade satt mig i bilen kunde jag känna en svag lukt av rök och plast.
Utan att andas in den obehagliga lukten satte jag mig i bilen och smällde igen dörren.
Detta kanske inte skulle bli så bra som jag hade tänkt mig.
Jag titta ut genom fönstret medans vi körde förbi de stora villorna utanför staden.
Då och då kunde jag känna hur bilen ryckte till.
Mark började att sakta in bilen och sedan svängde in på en stora rak väg med hus på sidan om.


-------------------------------------------
-------------------------------------------


KOMMENTERA VAD NI TYCKER!?
Så, hur ska Marks hus se ut, stort eller litet.
Ska han ha ett "Lyxigt" liv eller så som Gaby hade det innan.
Vda vill ni läsa om ? :)
Snart kommer Justin att komma in i bilen.
Kankske om 2 kapitel.
Vill inet gå fööör snabbt framm.
KOMMENTERA NU VAD NI TYCKER!
NI FÅR TVÅ-TRE STYCKEN IMORGON _:D


You need me, I will always be there for you - 8 Ny sida i livet

Jag titta mig omkring och sedan fortsatte jag att gå efter mammas raska steg och med blicken i marken.
Kylan kröp in igenom min skor men så snart jag kunde tro det öppna jag den stora tunga glasdörren intill den stora salen med massa folk och resväskor i.
Jag visste att det var nära nu och jag kunde inte återvända eller ångra mig, ni var det klart.




Mamma titta till på biljetten hon hade i handen sedan lyfte hon upp huvudet och började med hårda steg att gå med den svarta rullande resväskan efter sig.
Medans jag gick efter mamma titta jag mig omkring i den stora salen.
Folk sprang runt som galningar och så nervösa ut men samtidigt glada.
Jag fortsatte att gå tills jag kände något ta emot vid fötterna och jag föl över mammas svarta resväska framför mig.
Innan någon sätt mig reset jag mig snabbt upp och drog mina händer på byxorna lite snabbt.


- Ni kan lägga upp era resväskor här, Hörde jag en kvinnlig rösta säga.

Jag vände mig om och mötte kvinnans blick som snabbt titta på mig och sedan på de rullande bandet framför mamma.
Mamma slängde upp sina väska på bandet och efter det tog hon ett hårt grepp om min röda väska och kasta upp den tät intill sin.
kvinnans blick log inte längre efter att sett hur aggressivt mamma kasta väskorna på bandet.
Mamma titta sig omkring enu en gång innan vi fortsatte att gå upp för trapporna upp till ovanvåningen med stora steg.
Min hand gled sakta över de gråa hand räcket medans jag gick upp för de stora trapporna.
Jag kanske aldrig mera skulle stå på Svenska mark igen.

Jag tog mitt första steg in i flygplanet och titta mig häpet omkring.
Aldrig i hela mitt liv hade jag åkte eller varit i ett flygplan, speciellt i så stor som detta var.
Mamma gick framför mig med små trippande steg till vår plats nästan längst bak.
Jag satte mig med en duns på skin stolen sedan lyfte jag blicken och titta fram över människorna som gick på led fram till sina platser.
Min blick vände sig mot fönstret och precis i samma sekund kunde min blick nå ett rött flygplan som var på väg att lyfta.
Snart var det min tur.

- Uh, hörde jag mamma säga och stolen intill mig gunga till.

Jag vände mig mot mamma och såg hur hon la huvudet mot skin sitsen och benen i kors.
Något ovanför mitt ögonbryn började att blicka, jag lyfte snabbt upp huvudet, det var bältet som blickade rött.
Bältena börjad att åka på och ljuden som nudda vid metallen hördes tydligt från alla hål.
Jag drog på mig bältet och flygplanet började att dra sig över den jämna asfalten.
Flygvärdinnan stod mitt i flygplanet men jag brydde mig inte så mycket om henne.
Mitt ansikte nudda de kalla fönstret och över – kanske de sista jag kunde se – Arlanda flög min blick runt.
Flygplanet lyfte och mina ögonlock stängdes, jag vågade inte att titta ut.
Mitt huvud luta sig tillbaka mot huvud stödet, jag snedda snabbt på mamma.
Hon satt med benen i kors, fingrarna in flätade i varandra och blicken satt hårt i den blå sitsen framför henne.
Nu var jag äntligen på väg.
På väg till Atlanta, till en ny sida i mitt nya liv -Kanske-...


La endå upp en idag :)

KOMMENTERA, BRA ELLER DÅLIG ?
MER ELLER INTE ?
VAD TYKCER NI HELT ENKELT :D

älskar era kommentarer över mkt! Men jag kan få mer kommentarer än vad jag får nu.
har fått jätte hög statistik, visa nu er! :))


You need me, I will always be there for you - 7 Arlanda

- Vad skönt det ska bli, sa mamma medans hon tog ett djupt andetag med cigaretten i munnen.

Utan att svara henne tog jag upp mackan och sedan tog jag en stor tugga, jag var väldigt hungrig..




Mamma sa inget utan bara fortsatte att röka, då och då titta hon på klockan i köket.
Det var som att hon hade bråttom någonstans, hon skaka lätt på benen nervöst.
Det kanske var flygresan hon var orolig efter, visserligen har jag eller hon aldrig åkt flyplan men jag försökte att inte tänka på de.
Jag åt upp min macka långsamt med stora tuggor, det skärde till i halsen när jag svalde dem stora torra tuggorna av de ljusa brödet men det gick endå.
Jag la undan tallriken och sedan la jag mig på sängen igen.
Snart var det dags, dags att åka iväg till Atlanta.
Träffa nya personen och ha en helt annan vardag.
Ingen kan vet hur det kommer att gå för mig i Atlanta, jag kan bara drömma mig bort.
Drömmen, den är väldigt positiv än så länge..

Jag vände mig på rygg i sängen och sedan tog tag i snören som hängde ner på min mage från byxorna.
Lätt började jag att snora och knyta snörena som hängde ner från de gråa mjukisbyxorna tills mina ögonlock stängdes.

* * * *

Jag satt med nästan intryckte i de kalla fönstret till bussen och titta ut på gatan och såg hur bilar körde förbi i fullfart medans slasket åkte åt alla sidor.
Det var inte lång tid kvar innan jag skulle sitta i min säng i Atlanta.
Jag sucka djupt och såg hur ande dräkten fäste sig på fönstret.


- Hejdå Sverige, Mumla jag tyst.


Jag vände mig snabbt om mot mamma, hon satt med sin fula gröna väskan i handen som vanligt och titta igenom biljetterna.
Hon hade blå ögonskugga runt ögonen och illröda läppar så att man nästan fick ont i ögonen.
Min blick vände sig från mamma när jag hör att bussen gav en strak signal.


- Nästa, Arlanda.


Jag kände hur mamma reste sig upp och sedan snabbt tog tag i stången intill sitsen så att hon inte skulle trilla omkull.
Vig gick ut ur bussen och jag kände direkt hur den kyliga vinden svep mot mig och små snöflingor landa lätt på min näsa.
Jag titta mig omkring och sedan fortsatte jag att gå efter mammas raska steg med bed blicken i marken.
Kylan kröp in igenom min skor men så snart jag kunde tro det öppna jag den stora tunga glasdörren intill den stora salen med massa folk och resväskor i.
Jag visste att det var nära nu och jag kunde inte återvända eller ångra mig, ni var det klart..


KOMMENTERA!

FÖRLÅT FÖR EN KORT MEN SKA PÅ KONFIRMATION NU OCH HAR INTE FIXAT MIG ÄN.
PANIIIIIKKK!!, MEN KOMMENTERA MYCKET SÅ BLIR JAG GLAD! :D


You need me, I will always be there for you - 6 Snart

Alla har en önskning om att få nya skor, kläder, väskor men inte jag.
Jag önskar mig det som få önskar men många har, det är att ha någon att hålla om och gråta i famnen på.
Jag reste mig lite upp och sträckte mig efter spriten mamma hade lämnat på köks bordet.
Locket åkte av och jag tog en stor klunk.
Jag ville bara släppa tankarna över allt och alla.
En till klunk åkte i en till och en till...
Jag svalde hårt i spriten i mig och sedan la jag tillbaka den på samma plats.
Mitt huvud vred sig mot klockan och jag insåg snabb att mamma brukade komma hem vid denna tiden, om hon inte håller på med något annat för att då kommer hon hem tidigt på morgonen nästa dag.
Jag gick lätt vinglande in till mitt rum och smällde igen dörren efter mig.
- Det blir snart bättre, suckade jag tyst samtidigt som jag slängde mig på magen i sängen.
Mitt huvud började att dunka av de jag hade druckit och av rycket som jag föll ner i sängen.
Jag la ihop mina händer och sedan la som dom på kudden och huvudet på.
Efter en stund somna jag men det var inte lätt, mitt huvud dunkade och jag kände mig bara svagare och svagare.
En vecka efter
- Packa dina saker till flytten, hörde jag mamma skrika från köket.
Jag gnugga till mina ögon och sedan satt jag mig gäspande upp med blicken fast på klockan.
Det var lördag eftermiddag och vinter lovet hade börjat.
Jul avslutningen hade jag inte gått på och de sista dagarna i skolan satt jag bara och tänkte på Atlanta och att kring det.
Mamma hade skrikit på över att se mina betyg, jag var häller inte så nöjd med mina betyd men jag brydde mig inte så mycket.
Imorgon söndag morgon skulle vi vara på flygplatsen.
Mitt rum var tomt av alla saker som skulle åka över till Atlanta, Bara en enstaka säng stod kvar i mitt mörka rum.
Jag gäspa till och drog till mig resväskan som stod en bit bort på de dammiga golvet i mitt rum.
Min hand flög i resväskan med kläderna i, längre bort stod resväskan med andra sakerna.
Jag drog upp ett par gråa mjukis och en röd tröja.
- Kom och hämta din macka, hörde jag mammas hesa röst ropa.
Jag drog på mig kläderna snabbt, satt upp håret i en slarvig hästasvans.
- Kommer, ropa jag tyst med tanken på att mamma säkert inte hörde mig.
Tyst gick jag ut i köket och satte mig på stolen som var intryckt i träbordet.
Mamma vände sig med ett ryck om mot mig med tallriken i handen.
Utan att säga något la hon tallriken hårt på bordet och sedan vände hon sig om snabbt.
Jag titta tomt på mamma som vände ryggen till mig sedan vände jag blicken till mackan som log på den blåa tallriken.
- Vad skönt det ska bli, sa mamma medans hon tog ett djupt andetag med cigaretten i munnen.
Utan att svara henne tog jag upp mackan och sedan tog jag en stor tugga, jag var väldigt hungrig
Alla har en önskning om att få nya skor, kläder, väskor men inte jag.
Jag önskar mig det som få önskar men många har, det är att ha någon att hålla om och gråta i famnen på.
Jag reste mig lite upp och sträckte mig efter spriten mamma hade lämnat på köks bordet.
Locket åkte av och jag tog en stor klunk.
Jag ville bara släppa tankarna över allt och alla.
En till klunk åkte i en till och en till...






Jag svalde hårt spriten i mig och sedan la jag tillbaka den på samma plats.
Mitt huvud vred sig mot klockan och jag insåg snabb att mamma brukade komma hem vid denna tiden, om hon inte håller på med något annat för att då kommer hon hem tidigt på morgonen nästa dag.
Jag gick lätt vinglande in till mitt rum och smällde igen dörren efter mig.

- Det blir snart bättre, suckade jag tyst samtidigt som jag slängde mig på magen i sängen.

Mitt huvud började att dunka av de jag hade druckit och av rycket som jag föll ner i sängen.
Jag la ihop mina händer och sedan la som dom på kudden och huvudet på.
Efter en stund somna jag men det var inte lätt, mitt huvud dunkade och jag kände mig bara svagare och svagare.

En vecka efter

- Packa dina saker till flytten, hörde jag mamma skrika från köket.

Jag gnugga till mina ögon och sedan satt jag mig gäspande upp med blicken fast på klockan.
Det var lördag eftermiddag och vinter lovet hade börjat.
Jul avslutningen hade jag inte gått på och de sista dagarna i skolan satt jag bara och tänkte på Atlanta och allt kring det.
Mamma hade skrikit på mig över att sett mina betyg, jag var häller inte så nöjd med mina betyd men jag brydde mig inte så mycket.
Imorgon söndag morgon skulle vi vara på flygplatsen.
Mitt rum var tomt av alla saker som skulle åka över till Atlanta, Bara en enstaka säng stod kvar i mitt mörka rum.
Jag gäspa till och drog till mig resväskan som stod en bit bort på de dammiga golvet i mitt rum.
Min hand flög i resväskan med kläderna i, längre bort stod resväskan med andra sakerna.
Jag drog upp ett par gråa mjukis och en röd tröja.

- Kom och hämta din macka, hörde jag mammas hesa röst ropa.

Jag drog på mig kläderna snabbt, satt upp håret i en slarvig hästasvans.

- Kommer, ropa jag tyst med tanken på att mamma säkert inte hörde mig.

Tyst gick jag ut i köket och satte mig på stolen som var intryckt i träbordet.
Mamma vände sig med ett ryck om mot mig med tallriken i handen.
Utan att säga något la hon tallriken hårt på bordet och sedan vände hon sig om snabbt.
Jag titta tomt på mamma som vände ryggen till mig sedan vände jag blicken till mackan som log på den blåa tallriken.


- Vad skönt det ska bli, sa mamma medans hon tog ett djupt andetag med cigaretten i munnen.

Utan att svara henne tog jag upp mackan och sedan tog jag en stor tugga, jag var väldigt hungrig..

Ni får en kort nu :((

KOMMENTERA, MER/ INTE ?
BRA/ DÅLIG ?

KOMIGEN, ALLA KOMMENTER NU!..

Ni kommer förmodligen att få 'My little sweetheart' idag, äntligen va ? :D
Men om ni vill ha mer idag får ni kommentera! :))

You need me, I will always be there for you - 5 Jag orkar inte mer

När vi var på väg ut genom klassrummet kände jag hur någon putta ut mig ur folkmassan som stod vid dörringen, Personen tog ett hårt grepp om min överarma.
Jag kunde se någon, person höll sina stora händer för mitt ansikte.
I samma stund som jag hade reagerat över vad som hade hänt trycktes min rygg hårt in i en vägg.
Jag vågar inte säga någon, Jag vågade inte att öppna mina ögon.
På gissningar kunde jag tyda vem det var som tryckte in mig mot väggen men jag var inte säker..


Den kalla kakel väggens kyla trängde sig igenom min tjocka tröja, det kändes som att jag inte hade någon tröja på.
Jag öppna sakta mina ögon och min blick kunde fånga massa blickar som var riktade mot mig.
Blicken studsa runt personerna som stod runt mig i en ring.
Jag lyfte min blick nervöst för att möta personens blick som stod framför mig.
Det var Markus, en av killarna som hade sneglade bak på lektionen.
Jag försökte att tänka så positivt så möjligt.
Snart skulle jag lämna denna skolan, det var bara att hålla ut.
Nathalie du klarar detta, bara håll ut det kommer att bli bättre.

Små röster ekade i mitt huvud, Det skulle kanske vara bättre om jag faktiskt bara höll ut och att bara tänka positivt.
Markus minska sitt grepp om min hand och sedan hörde jag hur han lågt flina åt mig.

- Där blev du rädd av, Sa han och flina.

Jag titta frågande på honom i ryggen när han vände på sig och drog iväg med klacken.
Folkmassan började sakta att röra sig bort från mig, Ljud och skratt kunde jag tydligt att tyda när det bara stod ett par få elever med ryggen mot mig.
Jag försökte att inte lyssna på vad dem prata om utan jag vände bara ryggen om och med hårda steg gick jag in matsalen.
Jag drog ut en tallrik ur högen som stod på ett lite högre bord och ett hårt grepp om gaffeln.
Då och då titta jag mig om för att se om någon titta på mig.
Jag drog upp två köttbullar och sedan gick jag långsamt till ett litet tomt bord längst in i salen.
Mitt hjärta dunka snabbare och snabbar, jag var rädd över att någon skulle komma och hoppa på mig bakifrån.
Min blick titta bak då och då nervöst.
Jag drog sakta ut stolen och så tyst så möjligt, jag ville inte väcka uppmärksamhet när jag drar ut stolen och ger ut ett ljud.
Jag titta tomt på de två köttbullarna som rulla runt på min tomma tallrik.
Min gaffel tryckte in sig i den vattniga, mjuka köttbullen som lika snabbt åkte ur munnen.

-Vad fan är detta, Mumlade jag och titta på köttbullen jag spottat ut.

Jag reste mig upp ur stolen utan att bry mig om något, utan gick med tallriken i handen med kampande steg.
Det verkar inte som att någon ens då märkte mig.
Eller, vem skulle märka mig i detta oväsen, alla prata med alla.
Jag skrapa av mina två köttbullar ur tallriken.
Utan att titta mig nervöst om gick jag med raka steg med väskan hängande på axeln ut genom den stora glasdörren.
Jag hade bara haft en ända lektion men jag brydde mig inte, jag orkade inte vara där mer.
Jag hatade alla.
Hata alla, jag hata mig också.
Varför finns jag ens, är jag född för att vara ingen.
Jag gick raka vägen genom porten och sedan in i hissen.
Hoppas bara att inte mamma är hemma.
Jag vände mig mot spegeln som var fastspikad på hissvägen, jag titta mig länge i ögonen.
Hissen började att sakta in jag öppna den knakade, rostiga dörren.
Innan jag tryckte in nyckeln i dörren tog jag ett djupt andetag på hopp om att mamma inte skulle vara hemma.
Jag öppna dörren, allt i huset var nedsläckte och inget ljud från mammas hesa röst.
Jag pusta ut och sedan drog av mig skorna.
Nervositeten fanns fortfarande i luften fastän jag visste att ingen var hemma.

Jag slängde min väska lätt på sängen i rummet genom dörren som stod på halvt öppet.
Jag gick in i köket och satt mig på köksstolen som redan var utdragen.
Genom de stora fönstret i köket kunde jag se lägenheten framför.
En likadan Blå och vit byggnad, fast det kanske var lite renar hemma hos dem andra än här.
Jag titta mig runt i köket och såg hur allt nästan var nästan nere på golvet.
Mina tårar började lätt att falla ner för min kind och sedan mjukt landa på mina byxor.
Jag torka inte bort tårarna utan fortsatte att gråta.
Bara jag hade någon att hålla om nu, någon att prata med.
Alla har en önskning om att få nya skor, kläder, väskor men inte jag.
Jag önskar mig det som få önskar men många har, det är att ha någon att hålla om och gråta i famnen på.
Jag reste mig lite upp och sträckte mig efter spriten mamma hade lämnat på köks bordet.
Locket åkte av och jag tog en stor klunk.
Jag ville bara släppa tankarna över allt och alla.
En till klunk åkte i en till och en till...

KOMMENTERA MYCKET NU!
KOM MED IDÉER, JAG KOMMER SNART ATT SPOLA FRAM TILL DAGEN DÄR HON FLYTTAR SÅ ATT DET INTE BLIR FÖÖR TRÅKIGT ATT LÄSA.
MEN HOPPAS ATT DEN BLEV BRA ?
ÄR SJUK SÅ KANSKE SKRIVER EN TILL, MEN OM NI KOMMENTERAR!

Glöm inte att jag har bloggsvar & där kan ni fråga vad ni vill & hur mkt ni vill.
Och komihåg, Inga frågor är för duma! ;)

You need me, I will always be there for you - 4 Skolan

Jag öppna upp mitt skåp och drog ut mina två matteböcker, in till skåpet var klassrummet.
Innan jag trycket ner de tröga handtaget dom jag alltid brukar ha problem med att dra ner står jag stilla i några sekunder för att lyssna lite noga på dom pratade om.
Små ljud hördes men jag kunde inte tyda vad de var.
Jag tryckte ner handtaget och klampa in tyst i klassrummet med blicken nere i golvet.
Blickarna vändes mot och jag hörde hur Gunilla harkla sig tyst..
När jag hörde ljudet av Gunillas svaga harkling – Men tydligt då att jag kunde göra den – lyfte jag blicken snabbt från golvet och titta nervöst på henne.
- Hej Nathalie, Var har du varit? Frågade Gunilla och la ner sin penna på bordet framför sig.
Jag titta mig omkring i klassrummet och på dem nyficka blickarna som titta spänt på mig innan jag svara.
- Tandläkaren, Sa jag och försökte göra det seriöst men innan Gunilla hann svara brast hela klassen ut i skratt.
Jag drog över matteboken över ansiktet och sedan blunda en stund och lyssna på skrattet som kom från alla håll runt om mig.
- Det spelar ingen roll, gå bara och sätt dig på den plats, Hörde jag Gunilla jag.
Jag gick smygande till min plats längst bak i klass rummet vid ett hörn och på hopp om att ingen skulle titta på mig.
Tyst drog jag ut min stol och sedan tyst satt jag mig på sen.
- Fortsätt med sida 89, Suckade Gunilla.
Jag märkte hur två killa vände huvudet mot mig och sedan tillbaka lika snabbt när jag lyfte blicken från boken.
Jag förstod inget, vad var det som vad felet med mig.
Inga fel har jag gjort, vad kan detta vara.
Just ni vill jag bara sitta på flyget på väg till Atlanta med huvudet in tryckt i de lilla flygplats fönstret och titta ut bland molnen.
Sitta bland folk som inte bryr sig om att jag är där, pekar på mig och skratta.
Jag ville vara band folk som behandla mig som en vanlig människa, som en av dem.
Under matte lektionen kunde jag inte koncentrera mig på matten, Jag titta bara ut ur fönstret intill mig och såg hur snön började att lägga sig i ett fint jämt lager och hur bilarna körde förbi.
Lektionen flög snabb förbi fast jag inte hann bli färdig med något, jag dagdrömde bara ut genom fönstret.
När vi var på väg ut genom klassrummet kände jag hur någon putta ut mig ur folkmassan som puttades ut sedan tog personen ett hårt grepp om min överarma.
Jag kunde se någon, person höll sina stora händer för mitt ansikte.
I samma stund som jag hade reagerat över vad som hade hänt flår min rygg hårt till i en vägg.
Jag vågar inte säga någon.
Jag vågade inte att öppna mina ögon.
På gissningar kunde jag tyda vem det var som tryckte in mig mot väggen men jag var inte säker..
Jag öppna upp mitt skåp och drog ut mina två matteböcker, in till skåpet var klassrummet.
Innan jag trycket ner de tröga handtaget dom jag alltid brukar ha problem med att dra ner står jag stilla i några sekunder för att lyssna lite noga på dom pratade om.
Små ljud hördes men jag kunde inte tyda vad de var.
Jag tryckte ner handtaget och klampa in tyst i klassrummet med blicken nere i golvet.
Blickarna vändes mot och jag hörde hur Gunilla harkla sig tyst..



När jag hörde ljudet av Gunillas svaga harkling – Men tydligt då att jag kunde göra den – lyfte jag blicken snabbt från golvet och titta nervöst på henne.


- Hej Nathalie, Var har du varit? Frågade Gunilla och la ner sin penna på bordet framför sig.


Jag titta mig omkring i klassrummet och på dem nyficka blickarna som titta spänt på mig innan jag svara.


- Tandläkaren, Sa jag och försökte göra det seriöst men innan Gunilla hann svara brast hela klassen ut i skratt.


Jag drog över matteboken över ansiktet och sedan blunda en stund och lyssna på skrattet som kom från alla håll runt om mig.


- Det spelar ingen roll, gå bara och sätt dig på den plats, Hörde jag Gunilla säga.


Jag gick smygande till min plats längst bak i klass rummet vid ett hörn och på hopp om att ingen skulle titta på mig.
Tyst drog jag ut min stol och sedan tyst satt jag mig på sen.


- Fortsätt med sida 89, Suckade Gunilla.


Jag märkte hur två killa vände huvudet mot mig och sedan tillbaka lika snabbt när jag lyfte blicken från boken.
Jag förstod inget, vad var det som vad felet med mig.
Inga fel har jag gjort, vad kan detta vara.
Just ni vill jag bara sitta på flyget på väg till Atlanta med huvudet in tryckt i de lilla flygplats fönstret och titta ut bland molnen.
Sitta bland folk som inte bryr sig om att jag är där, pekar på mig och skratta.
Jag ville vara band folk som behandla mig som en vanlig människa, som en av dem.
Under matte lektionen kunde jag inte koncentrera mig på matten, Jag titta bara ut ur fönstret intill mig och såg hur snön började att lägga sig i ett fint jämt lager utanför.


Lektionen flög snabb förbi fast jag inte hann bli färdig med något, jag dagdrömde bara ut genom fönstret.
När vi var på väg ut genom klassrummet kände jag hur någon putta ut mig ur folkmassan som stod vid dörringen. Ppersonen tog ett hårt grepp om min överarma.
Jag kunde se någon, person höll sina stora händer för mitt ansikte.
I samma stund som jag hade reagerat över vad som hade hänt trycktes min rygg hårt in i en vägg.
Jag vågar inte säga någon, Jag vågade inte att öppna mina ögon.
På gissningar kunde jag tyda vem det var som tryckte in mig mot väggen men jag var inte säker..

KOMMENTERA NU LIKA MYCKET SOM PÅ FÖRRE, (HOPPAS PÅ MER ;)
VAD SKA HÄNDA KOM MED IDÉER JAG ÄLSKAR DE!
BRA/DÅLIG, MER/ INTE ? :D

Detta kanske inte var mitt bästa :(
Men jag har inte tid och lust att skriva nu, pluggade sammtidigt så.
Förkänar inte den mycket kommentarer ?
Plugga, skriva läxan och srkiva detta sammtidigt?



You need me, I will always be there for you - 3 Snön

Det var andra saker än mat som flög runt i mitt huvudet, Atlanta.
Jag skulle ju snart flytta till Atlanta men jag viste inte hur mamma kunde gå med på de.
Hon har ju träffat en pojkvän här i Sverige som bor i Atlanta så hade han övertalat henne att åka dit.
Mina tankar har ju funnits där över hur det kommer att vara där.
Jag menar, om jag inte trivs vad ska jag göra.
Om jag vill komma hem igen måste jag resa över halva jordklotet.
Sedan så vet man inte om Marks och mammas förhållande kommer att hålla så länge..
Jag grumla lite på Atlanta och hur det kunde se ut där.
En lite svag bild dunka i mitt huvud över hur det kommer att se ut, Med stora hus och en lugn gata med massa träd.
Eller kanske det inte kommer att vara så alls, Det kanske kommer att vara värre än bilden som dunka i mitt huvud.
Efter en stund slutade jag tänka på Atlanta, det återstår att se hur det ser ut när vi väl kommer ditt.
Det är inte lönt att grubbla på massa onödiga saker.
Jag la min pizza på nattduksbordet bredvid min säng som jag knapp ätit av, jag var för nervös för att äta.
Jag puffa lätt till kudden bredvid mig och sedan la jag mig mjukt ner på den rök luktande kudden.
Mina fingrar fläta in sig i varandra och min blick sikta upp mot de vita taket.
Jag visste inte varför min mamma var tvungen att vara så här mot mig.
Från olika håll hör man massa snack om mammor som gör allt åt sina barn och köper massa saker åt dom, men vad gör mig mamma åt mig.
Inget, Bara dricker och skriker på mig.
Ingen i skolan viste att jag hade problem med mamma hemma, alla trodde att jag var en vanlig värdelös person som inte hade några vänner.
Om någon i skolan går förbi mig lyfter dem upp blicken i taket som inget.
Helgen flög förbi sakta som vanligt.
Jag gjorde inget utan bara satt i sängen, lyssna på musik ur den gamla radion som stod i mitt rum och så hade jag tränat inför provet idag.
Jag vakna av att jag kände någon smälla till mig i ansiktet.
Jag öppna hastigt ögonen och lika snabbt satt jag mig upp i sängen.
Smärtan dunka i mitt ansikte och det kändes som att ansiktet hade svullnat upp.
Mina ögon såg suddigt men jag kunde snabbt tyda att mamma stod farmför mig.
Jag gnugga till ögonen för att verkligen se om det var mamma, och det var det.
Min blick titta trött och nervöst på henne, framför mig stod hon i en kort spets pyjamas i rosa färg.
- Oj, väckte jag dig? Sa hon och titta på mig.
Jag nicka på huvudet frågsammt.
- Skolan börjar om 35 minuter, Sa hon och drog bort mitt täcke jag satt på.
- Ja, Sa jag och drog tillbaka täcket.
- Inget sånt mot mig, fattar du, Sa hon och lyfte upp fingret i luften framför mig.
Det var inte lönt att fortsätta med henne, Jag visste att hon redan hade druckit en massa redan.
Hon drog tillbaka täcket igen och titta på mig med en koncentrerad blick.
- En gång till så kommer du att dö, Sa hon och titta hotfullt på mig och i samma sekund innan jag han reagera smällde hon igen dörren till mitt rum.
Jag reste mig suckade upp ur sängen och snegla lätt på klockan, 20 över 7.
Jag öppna garderoben i mitt rum och drog ut en svart tjock tröja, ett svart linne under, ett par ljusa jeans och ett halsband jag fick av pappa innan han lämnade mig och mamma.
Jag hade ingen spegeln i mitt rum, den hade mamma slagit sönder en natt när hon kom hem från Mark.
När jag drog upp den tunga purt dörren till vår lägenhet titta jag mig omkring och kände hur en snöflinga lätt föll på min kind när en hörd, svidande vin kom mot mig.
Jag drog upp min hand och kände lätt på kinden och sedan lyfte jag huvudet uppåt.
Nu hade det börjat att snö, de kunde vara ett bra tecken på att jullovet närma sig och Atlanta flytten också gjorde de.
Jag sucka djupt och sedan vände på klacken till skolan med mina svarta uggs.
När jag kommit en liten bit från huset kunde jag höra hur purt dörren smällde till.
Vägen till skolan var rätt så lång, jag funder inte så mycket på något utan bara sparka bort snö under fötterna på mig.
När jag såg den stora, bruna byggnaden lite längre bort stanna jag upp.
Jag titta noga på skolan och eleverna som gick med raska steg in till skolan.
Jag kanske skulle vända och gå tillbaka, Vad skulle jag göra här egentligen.
Rycken i min kopp började att dram mig tillbaka igen men jag vägra.
Mot min vilja gick jag mot den bruna, stora bygganden, genom den stora glasdörren, upp för trapporna till mitt blå skåp.
Min blick gick nervöst runt i korridoren för att se så att ingen kom, det var rätt tyst.
Bara små svage ljud från klassrummen hördes.
Jag öppna upp mitt skåp och drog ut mina två matteböcker, in till skåpet var klassrummet.
Innan jag trycket ner de tröga handtaget dom jag alltid brukar ha problem med att dra ner står jag stilla i några sekunder för att lyssna lite noga på dom pratade om.
Små ljud hördes men jag kunde inte tyda vad de var.
Jag tryckte ner handtaget och klampa in tyst i klassrummet med blicken nere i golvet.
Blickarna vändes mot och jag hörde hur Gunilla harkla sig tyst..
Det var andra saker än mat som flög runt i mitt huvudet, Atlanta.
Jag skulle ju snart flytta till Atlanta men jag viste inte hur mamma kunde gå med på de.
Hon har ju träffat en pojkvän här i Sverige som bor i Atlanta så hade han övertalat henne att åka dit.
Mina tankar har ju funnits där över hur det kommer att vara där.
Jag menar, om jag inte trivs vad ska jag göra.
Om jag vill komma hem igen måste jag resa över halva jordklotet.
Sedan så vet man inte om Marks och mammas förhållande kommer att hålla så länge..


Jag grumla lite på Atlanta och hur det kunde se ut där.
En lite svag bild dunka i mitt huvud över hur det kommer att se ut, Med stora hus och en lugn gata med massa träd.
Eller kanske det inte kommer att vara så alls, Det kanske kommer att vara värre än bilden som dunka i mitt huvud.
Efter en stund slutade jag tänka på Atlanta, det återstår att se hur det ser ut när vi väl kommer ditt.
Det är inte lönt att grubbla på massa onödiga saker.
Jag la min pizza på nattduksbordet bredvid min säng som jag knapp ätit av, jag var för nervös för att äta.
Jag puffa lätt till kudden bredvid mig och sedan la jag mig mjukt ner på den rök luktande kudden.
Mina fingrar fläta in sig i varandra och min blick sikta upp mot de vita taket.
Jag visste inte varför min mamma var tvungen att vara så här mot mig.
Från olika håll hör man massa snack om mammor som gör allt åt sina barn och köper massa saker åt dom, men vad gör mig mamma åt mig.
Inget, Bara dricker och skriker på mig.
Ingen i skolan viste att jag hade problem med mamma hemma, alla trodde att jag var en vanlig värdelös person som inte hade några vänner.
Om någon i skolan går förbi mig lyfter dem upp blicken i taket som inget.

Helgen flög förbi sakta som vanligt.
Jag gjorde inget utan bara satt i sängen, lyssna på musik ur den gamla radion som stod i mitt rum och så hade jag tränat inför provet idag.
Jag vakna av att jag kände någon smälla till mig i ansiktet.
Jag öppna hastigt ögonen och lika snabbt satt jag mig upp i sängen.
Smärtan dunka i mitt ansikte och det kändes som att ansiktet hade svullnat upp.
Mina ögon såg suddigt men jag kunde snabbt tyda att mamma stod farmför mig.
Jag gnugga till ögonen för att verkligen se om det var mamma, och det var det.
Min blick titta trött och nervöst på henne, framför mig stod hon i en kort spets pyjamas i rosa färg.

- Oj, väckte jag dig? Sa hon och titta på mig.

Jag nicka på huvudet frågsammt.

- Skolan börjar om 35 minuter, Sa hon och drog bort mitt täcke jag satt på.
- Ja, Sa jag och drog tillbaka täcket.
- Inget sånt mot mig, fattar du, Sa hon och lyfte upp fingret i luften framför mig.

Det var inte lönt att fortsätta med henne, Jag visste att hon redan hade druckit en massa redan.
Hon drog tillbaka täcket igen och titta på mig med en koncentrerad blick.


- En gång till så kommer du att dö, Sa hon och titta hotfullt på mig och i samma sekund innan jag han reagera smällde hon igen dörren till mitt rum.


Jag reste mig suckade upp ur sängen och snegla lätt på klockan, 20 över 7.
Jag öppna garderoben i mitt rum och drog ut en svart tjock tröja, ett svart linne under, ett par ljusa jeans och ett halsband jag fick av pappa innan han lämnade mig och mamma.
Jag hade ingen spegeln i mitt rum, den hade mamma slagit sönder en natt när hon kom hem från Mark.
När jag drog upp den tunga purt dörren till vår lägenhet titta jag mig omkring och kände hur en snöflinga lätt föll på min kind när en hörd, svidande vin kom mot mig.
Jag drog upp min hand och kände lätt på kinden och sedan lyfte jag huvudet uppåt.
Nu hade det börjat att snö, de kunde vara ett bra tecken på att jullovet närma sig och Atlanta flytten också gjorde de.
Jag sucka djupt och sedan vände på klacken till skolan med mina svarta uggs.
När jag kommit en liten bit från huset kunde jag höra hur purt dörren smällde till.
Vägen till skolan var rätt så lång, jag funder inte så mycket på något utan bara sparka bort snö under fötterna på mig.
När jag såg den stora, bruna byggnaden lite längre bort stanna jag upp.
Jag titta noga på skolan och eleverna som gick med raska steg in till skolan.
Jag kanske skulle vända och gå tillbaka, Vad skulle jag göra här egentligen.
Rycken i min kopp började att dram mig tillbaka igen men jag vägra.
Mot min vilja gick jag mot den bruna, stora bygganden, genom den stora glasdörren, upp för trapporna till mitt blå skåp.
Min blick gick nervöst runt i korridoren för att se så att ingen kom, det var rätt tyst.
Bara små svage ljud från klassrummen hördes.
Jag öppna upp mitt skåp och drog ut mina två matteböcker, in till skåpet var klassrummet.
Innan jag trycket ner de tröga handtaget dom jag alltid brukar ha problem med att dra ner står jag stilla i några sekunder för att lyssna lite noga på dom pratade om.
Små ljud hördes men jag kunde inte tyda vad de var.
Jag tryckte ner handtaget och klampa in tyst i klassrummet med blicken nere i golvet.
Blickarna vändes mot och jag hörde hur Gunilla harkla sig tyst..

KOMMENTERA BRA/DÅLIGT ?
MKT KOMMENTARER KOMMER DET 2 IDAG!

Jag vet att jag snart kommer at få frågan "När kommer Justin in"
och han kommer att komma in om ett tag eller ja, snart.
Det är ju en JUSTIN BIEBER NOVELL.
Och sen ville jag bara säga att jag INTE har slutat att skriva på 'My little sweethear'
Den nya bloggaren skulle skicka en del hon har skrvit till mig men hon har inte skickat, ska föröka få tag på henne.

BTW, Ni kommentera jätte bra idag, tack sötnosar älskar er! 

Info - You need me, I will always be there for you

Jag skrev ett info inlägg om den nya novellen men de kom aldrig upp så här kommer de!
Del 2 finns här under detta inlägget!

Denna novelle kommer att handla om Nathalie Johansson som bor i Stockholm, Sverige med sin mamma i en lite lägenhete. Nathalie har inga vänner och hon har problem både hemma och i skolan.
Hennes mamma Marita har hittat en ny pojkvän, (Vars Nathalies föräldrar skilldes för 5 år sedan)
Som bor i Atlanta och hon kommer att flytta ditt i början av vinter lovet.
Det är inte så lång tid kvar så hon funderar mycket på de med Atlanta.
I denna berättelsen kommer ni att få följa Nathalie på jackten till lyckan.
Mycket mer har jag inte att berätta, läs så får du veta. enjoy!

föreställ er att Nathalie Johansson ser ut lite så här.
Victoria-justice-maquiagem_large
4810690389_a6fbdf2d74_z_large

You need me, I will always be there for you - 1



Jag satt med ansiktet intryckt i fysik boken när jag hör hur klockan ringer ut.
Det var i början på November och fredag idag, sista lektionen, Jag ville inte ens nära böja tänka på Måndagen då jag var tvungen att återvända hit.
Min blick snegla sig åt Per, vår lärare som slog i hop händerna medan klockan fortsatte att ringa.

- Glöm inte läxan till på Onsdag, Sa han och försökte att överrösta klockan som hypert ringde ut.

Jag titta mig omkring i klass rummet och märkte att ingen la märke till Pers ord.
Stolarna gnistra mot skola golvet och bänkarna smällde igen med en duns.
Det var inte så längde till jag skulle lämna denna skolan. Det var inte så lång tid kvar innan jag skulle flytta ifrån Sverige till Atlanta heller.
Mamma hade tittat en ny kille i Atlant och hade övertalat mig att flytta dit.
Egentligen hade jag inget emot de, Jag hade inga vänner här och ingen la märke till mig, Kanske skulle det bli bättre där.
När läraren frågar mig något på lektionen och innan jag hinner att svara känner jag hur alla blick vänder sig mot mig och i samma sekund börjar hela klassen att skratta.
Jag visste inte vad som var felet med mig. 
Jag visste inte vad jag gjorde för fel jag, Jag var ju som alla andra personer.

När jag kom in genom dörren till vår lilla lägenhet som log mitt i Stockholm mötts jag av mammas hatande blick och lukten av rök.
Hon kommer närmare mig och ställer sig tät intill mig, hon trycker in mig möt dörren som han smälla igen.

- Du min lilla dam , Var har du varit? Sa hon och titta hotfullt på mig.
- Skolan, Sa jag tyst och titta på mamma och hennes röda ögon med grön ögonskugga runt om.
- Vilken jävla skola? Skrek mamma och tog ett grepp om sitt cigarett paket hon hade i fickan.
- Skolan som jag går i varje dag, Sa jag och titta frågande på henne.


Egentligen var detta inget nytt för mig.
Detta händer mig nästan varje dag mamma är hemma och jag kommer hem från skolan.
Jag var van vid detta men varje gång detta händer känns det som den första gången.
Jag kunde inte göra något annat än att lyssna på vad hon säger för att jag vet att det bara kommer att bli värre.
Mamma har behandlat mig så sedan min pappa lämna oss för 5 år sedan.
Hon har helt tappat kontrollen och varje dag är den nya skumma män hemma i vår lägenhet.
Ibland är det fler och då vill jag inte ens lägga blicken på dom.

- Du går inte i någon skola, Sa mamma och tog ett hårdare grepp om min hand.

Min väska föll ner från min axel med en duns på golvet i hallen.

- Ta upp dina äckliga saker, Sa mamma och sparka iväg väskan som låg bredvid henne på golvet.

Jag föll med blicken hur väskan rulla iväg en bit bort.
Jag nickade instämmande och kände hur mamma minska greppet om min hand och sedan vände på klacken in till vardagsrummet vinglade med sin cigarett i handen.
Jag drog upp min väska som mamma sparka iväg en bit och sedan snabbt smet in i mitt rum.
Min blick snubbla runt i rummet, som vanligt fanns det vara en säng, ett skrivborde och ett nattduksbord.
Jag kasta ner väskan på golvet i mitt rum och sedan la jag mig försiktigt på rygg i sängen som låg obäddad.
Jag kände smärtan genom kroppen som sved till, jag drog upp mig sittande med hjälp av mina darrande händer som nästan inte hade ork att hjälpa mig upp.
Min svaga händer drog upp den gråa tröja som satt pösigt fast på min kropp.
Jag tog sakta upp min hand som vila på sängen och sedan rörde jag lätt över det svidande såret som gick tvärs över magen.


KOMMENTEEEERA OM FÖSTA DELEN!
BRA/DÅLIG ?

Tycket ni att den fösta delen är bra, något ni vill ända på eller ?
Om det inte blir många kommentarer så fortsätter jag inte på den men om det blir många som kommer det 2 dela imorgon!
Så det är ert val.. :)


Nyare inlägg
RSS 2.0