Matilda & Nellas noveller - It's A Thin Line Between Love And Hate

Hela mitt liv är fucked up. Alla hatar mig, jag passar inte in i den här skithålan. För var dag som går sjunker jag ännu längre ner i det oändliga mörkret. Knark, alkohol, fester, ingen skola. Det är min vardag vid det här laget. Pappa är död, han dog i kriget i Irak och mamma bara gråter och gråter. Varje dag så sitter hon i soffan med en flaska vin i handen och sörjer. Dag ut och dag in, trotts att det var väldigt länge sedan pappa dog. Jag går inte i skolan för jag måste jobba nästan 24/7 för att jag och mamma ens ska kunna bo kvar i våran sjaskiga lägenhet. Mellan att jag var 3 - 15 år så bodde jag på massa olika barnhem, för mamma var inlagt på psyket på grund av sin djupa deprission hon fortfarande var i. Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket av pappa, jag var ju bara 3 år när han dog. Jag suckade och slängde iväg den lilla tomma påsen rakt igenom rummet.

.

"Vegas." Sa mamma trött och stövlade in i mitt rum.

"Vad är det mamma?" Frågade jag och kollade in i hennes berusade ögon.

"Jag går och lägger mig ett tag, så stör inte." Svarade hon kort och gick ut från mitt rum igen.

.

Jag kollade på den tomma platsen mamma nyss hade stått på, och reste mig upp. Med en lite gladare suck packade jag ner träningskläder i min sportbag. Jag smög tyst ut från lägenheten och låste försiktigt dörren. Mina nycklar gled ner i sportbagen medans jag sprang ner för trapporna. Vi bor i den sjaskigaste lägenheten längst upp, och hiss finns det ingen, det har funnits. Men hälsovårdsnämnden tog bort den eftersom att den tydligen var för farlig för att ha kvar. Och om de jävlarna får som de vill, så är snart hela det här kvarteret omvandlat till ett stort köpcenter. De vill bygga det för att locka hit turister. Inte tänker de på alla människor som blir vräkta, bara de får som de vill. Jag suckade och hoppade på min skateboard. Vinden slet i mitt hår när jag susade nerför backen och svängde in framför träningshallen. Jag satte ner foten och bromsade brädan så snabbt att jag var tvungen att hoppa till för att inte ramla omkull. Ett välbekant skratt hördes bakom mig och sedan rösten som hörde till.

.

"Vegas, ska du träna nu igen?" Det var min gamla tränare Emma som log emot mig.

"Ja, jag tränar ju bara när det är ledigt här, eftersom vi inte har råd med en plats i laget." Sa jag ledsamt och plockade upp min skateboard.

"Det är så tråkigt, inte för att välja en favorit men du är den bästa personen jag har tränat." Sa Emma och log stort.

"Tack Emma, men nu måste jag gå in om jag ska få någonting gjort." Sa jag och log ursäktande innan jag vinkande skyndade in i träningshallen.

.

Emma vinkade tillbaka innan hon vände sig om och gick till sin bil. Jag tände alla lysen och gick sedan in i omklädningsrummet för tjejerna. Det var ödsligt och tyst, precis som jag vill ha det. Man tränar och fokuserar bäst då. Jag drog på mig mina shorts och ett vitt linne, samlade ihop håret till en hög toffs innan jag tog min boll under armen och gick in på den stora träningsytan. Fokus nu Vegas, jag ställde mig på mittlinjen med bollen i ett vant grepp mellan mina händer. Jag tog ett djupt andetag och sköt iväg bollen.

Den gick rakt igenom nätet, utan att nudda plankan eller ringen. Jag log och tog emot bollen som långsamt studsade mot mig. Samma sak upprepade sig flera gånger, tills jag började dribbla och öva på olika sätt att förvirra mina motståndare. Eller ja.. motståndarna som fanns i mina tankar. Egentligen kommer jag väl aldrig få nytta av min basket talang, men jag gillar att hålla på med det, då jag inte har en enda vän här omkring. Min ringsignal bröt tystnaden. Jag suckade och gick fram till bänken där den låg bredvid vattenflaskan.

.

"Vegas?" Svarade jag ointresserat och pillade med mina naglar.

"Vegas Salvator?" Sa en mörk röst.

"Ja." Svarade jag irriterat.

"Jag är verkligen ledsen att behöva meddela det här till dig, men din mamma är död. Hon hoppade från taket och hittades med bruten rygg och nacke på parkeringen nedanför." Sa han och lät lite sorgsen.

.

Mobilen gled ur min hand och hamnade med en duns på golvet. Allting blev helt suddigt tills jag kände en rejäl smärta i bakhuvudet och det blev svart.

*

Smärtan dunkade hårt i mitt bakhuvud när jag registrerade ett par röster som ropade på mig.

"Hallå tjejen?" Ropade tre röster som verkade tillhöra ett par killar.

.

"Ey, Ryan är inte det där Vegas Salvatore?" Sa en röst.

"Vem är Vegas Salvatore?" Sa en lite hesare röst.

"Hon är ganska skum.." Sa en skrovlig röst. Jag slog försiktigt upp mina ögon och möttes av tre par som stirrade på mig.

"Hon är ganska skum.." Muttrade jag surt och satte mig upp.

"Ehrm, förlåt för det där." Sa en kille med blont hår och såg generad ut.

Jag ryckte på axlarna och drack lite från min vattenflaska.

"Vad gör ni här förresten? Det brukar aldrig komma någon hit när jag tränar." Sa jag undrande och reste mig upp. Huvudet gör mycket mindre ont nu.

"Vi tänkte träna lite basket men du kanske tränar dans eller vad du nu gör?" Sa en kille med brunt hår och blåa ögon.

"Nej, jag tränar basket ni kan hänga på om ni vill?" Sa jag och kollade på de.

"Visst.." Svarade de i kör och tog upp varsin basketboll från deras sportbagar.

"Förresten, vad heter ni?" Frågade jag och tog tag i min boll.

"Jag heter Chaz." Sa killen med brunt hår och blåa ögon.

"Och jag heter Ryan." Sa killen med blont hår.

"Jag är Justin.. Bieber." Sa den sista killen och log.

"Jag tyckte väl att jag kände igen dig från någonstans." Sa jag och log tillbaka.

"Kan vi inte köra mig och Ryan mot er två tjejer?" Sa Chaz och flinade.

"Du ska få ångra det där, men visst, är du med på det Vegas?" Sa Justin och kollade på mig.

"Sure, de som förlorar får bjuda på McDonalds!" Utbrast jag och flinade.

"Vi ska så vinna." Sa Justin överlägset.

*

När vi satt på McDonalds så slog det mig plötsligt, mamma är död! Var ska jag ta vägen?

"Vad tänker du på?" Undrade Chaz med munnen full av pommes frites.

"Jo, när ni 'hittade' mig i träningshallen så hade jag svimmat, och det är för att mamma har tagit självmord, så nu har jag ingenstans att ta vägen eftersom jag bara är 17 år så får jag inte bo själv i lägenhet." Mumlade jag tyst.

"Må hon vila i frid, men din pappa då?" Sa Ryan och såg på mig med lidande blick.

"Han dog i det stora kriget i Irak när jag var 3 år." Svarade jag och drack lite från min choklad milkshake.

"Jaha, men har du ingen släkting?" Sa Chaz som nu hade tuggat klart.

"Ingen som jag vet om, inte här i Atlanta iallafall." Svarade jag ledsamt och tittade ner i bordet.

*

Jag bytte nummer med killarna innan jag försvann hem till min och mammas lägenhet igen. Frågan virvlade runt i mitt huvud medans jag grävde i min västa efter nycklarna till lägenheten. Mamma och pappa är döda, vad fan kommer att hända med mig? Jag fick ju bara bo i lägenheten för att en myndig var med, även fast det var jag som betalade alla räkningar osv.

.

Efter en massa snack med socialen, så bestämdes det att jag skulle få en fosterfamilj. Jag hade även bett om en här i Atlanta så de sa att de skulle försöka hitta någon, men att det kunde ta tid. 'Ägaren' av våran lägenhet har sparkat ut mig med min tillhörigheter utan att ens lyssna på vilken situtation jag befann mig i just nu. Min mamma är död, min pappa är död. Jag har ingen att dra till. Men han sa att jag inte fick bo där eftersom det antagligen sågs som olagligt. Jag suckade när mobilen ringsignal störde mitt tänkande.

.

"Vegas?" Svarade jag och inspekterade mina naglar.
"Hej Vegas!" Hördes Justins glada stämma.
"Hej på dig." Sa jag och skrattade åt hur löjligt glad han verkade vara.
"Vad gör du då?" Frågade han.
"Inte så mycket, blev precis utan hem, du då?" Svarade jag tyst.
"Ojdå förlåt jag visste inte, var ska du ta vägen nu då?" Frågade Justin medlidsamt.
"Jag vet inte, socialen har lovat att fixa en fosterfamilj till mig här i Atlanta. Tills dess får jag väl bo på gatan eller något." Svarade jag och försökte svälja klumpen av gråt i halsen.
"Men är du kvar i din lägenhet nu då?" Frågade Justin.
"Ja, jag måste lämna den senast klockan fyra, vilket är om 1 timme." Sa jag och kände hur klumpen i halsen blev ännu större.
"Filuur, inte vara ledsen, jag har en idé!" Utbrast Justin glatt med töntig röst.
"Vadå?" Sa jag och skrattade till där jag låg i min lilla säng.

"Du kan bo hos mig, mamma, Ryan och Chaz!" Sa Justin stolt.
"Vänta, bor Ryan och Chaz hos dig?" Sa jag frågandes.

"Japp, för tillfället, deras föräldrar är på en affärsresa, egentligen bor de i Kanada." Svarade Justin glatt.
"Men det är ändå för mycket Justin, tack men nej." Sa jag bestämt, även om jag så gärna ville svara ja.
"Jo! Snälla jag ber dig!" Sa Justin ledset.
"Haha, någon som saknar Vegas?" Sa jag och skrattade högt.
"Om jag gör, du är trots allt min lillasyster!" Sa Justin och harklade sig sedan.
"Okej, du får som du vill, men bara tills de har hittat en fosterfamilj till mig." Sa jag motvilligt.
"Bra jag och killarna kommer och hämtar dig om en kvart, hejdå!" Sa Justin och la på innan jag hann svara.

.

Chaz, Ryan och speciellt Justin har varit ett stord stöd för mig de senaste veckora. De killarna är verkligen som syskonen jag aldrig fick. Jag reste mig upp och slängde ner de sistra grejerna i en av mina resväskor, sen drog jag igen dragkedjorna och ställde väskorna vid dörren i hallen.

.

"Vi är här!" Ropade Justin från hallen.
"Kommer." Svarade jag och gick ut till de.
"Här kom!" Sa Justin och drog upp din iPhone. "Bara en bild, till twitter." Sa han när han såg min skeptiska blick.
"Okej, bara en." Sa jag och rättade till min mössa.

.

Jag log när jag såg hans tweet och svarade på den.

.

.

Jag stängde igen datalocket och gick ut genom från Justins rum. Eftersom att Chaz och Ryan har båda gästrummen så får jag sova på en madrass i Justins rum. Ja, antingen det eller att sova ensam i vardagsrummet. Vilket inte är särskilt kul om du frågar mig. Jag gick ner i trappan och in i köket där resten av allihopa satt och åt.

.

"Jag känner mig så elak, ska du inte äta något iallafall?" Sa Pattie och kollade på mig.
"Haha, tack men nej. Jag är inte så hungrig." Svarade jag och hällde upp ett glas med mjölk.

.

.

Justin, Chaz och Ryan. Det var killarna som verkligen fick mig att sluta med allt dåligt jag höll på med. Först hade det varit väldigt olika åsikter kring det, men de hade praktiskt taget tvingat mig att lägga av. Skolan kommer jag nog antagligen aldrig att gå. Jag 20 år nu. Det är för sent för det.
"Älskling?"
"Ja?" Svarade jag och gick ut i hallen.
"Jag kör Natalie till dagis, stannar du hemma?" Undrade han och hjälpte Natalie med skorna.
"Ehm.. Ja, jag tror det." Sa jag och log stort.
"Jag älskar dig, det vet du va?" Sa han och kysste mig.
"Jag älskar dig också." Svarade jag efter kyssen.

.

Han tittade på mig med sina mörka bruna ögon en sista gång innan han log och gick ut genom dörren med Natalie på armen. Jag sprang fram till fönstret och följde honom med blicken. Justin Drew Bieber.

________________________________________________________________________________________
Såå ! :DD Vad tycker ni om min lilla överraskning till er?! Jag skrev ju som sagt den här på grund av mitt dåliga samvete. KOMMENTERA gärna vad ni tycker! 
/Nellah<3