Matilda & Nellas noveller - It's A Thin Line Between Love And Hate

 

Alice somnade 20 minuter in i filmen. Inte för att jag bryr mig. Allt jag kunde tänka på var mamma, pappa och min storebror, Nathaniel. Eller Nate som vi kallade honom. Det är mitt fel alltihop. Hade jag inte smugit ut den där natten och supit mig full hade de inte behövt komma och hämta mig. Då hade de fortfarande varit vid liv.

 

 

Jag ryckte till och kände tårarna bränna i ögonen likt eld. Hade det inte varit för mig, hade min familj fortfarande varit vid liv. Jag var den enda som klarade mig ur olyckan. Visserligen med ett brutet revben och en skallfraktur, men det var ingenting jämfört med mamma, pappa och Nathaniel. En tår letade sig ur sin säkra plats och rann ner för kinden, för att slutligen droppa ner på min högerhand. Det var mitt fel, alltihop. Jag borde ha lyssnat på Nate och stannat hemma. Du borde skämmas. Pappas ord ekade i huvudet. Flera tårar kom, och huvudvärken blandat med pappas ord dunkade i skallen. Du borde skämmas. Likt ett eko som aldrig tar slut. Jag reste mig upp och greppade skakigt min väska, innan jag tyst smög ut genom dörren och stängde den bakom mig.

 

Jag satte mig ner i gräset och drog upp benen till hakan. Sen blickade jag ut över den magnifika utsikten. Nate hade visat mig det här. Jag brukar åka hit när jag blir stressad eller ledsen. Men ibland bara för att vara ifred ett tag. Nate sa alltid att det här var mitt och hans egna speciella ställe, som ingen annan får veta om.

 

 

Suddigt, allt var suddigt. Var är jag? Försiktigt satte jag mig upp och kollade runt. Skog, så långt ögat kunde nå. Träd, gräs, mossa, insekter och buskar. Härligt. Jag reste mig upp och borstade bort lite gräs från mina kläder. Himlen var rosa/lila och helt klar. Det fanns ingen väg jag kunde följa, inte ens en stig. Så jag började gå och hoppades på det bästa. Efter ett par minuter kom jag till en öppen plats med jättefin utsikt. Där, på marken satt det en tjej med ryggen mot mig. Jag gick fram och ställde mig bakom henne.

 

- Var är jag?, frågade jag sluddrigt.
- Du är vid Salt Lake Rosie, har du druckit lite kanske?, svarade hon och reste sig upp.
- Georgina?!
- Justin?!

 

Jag ryckte på axlarna och började gå efter henne. Vi kom ut på en stig som ledde oss till en parkering som det bara stod en bil på, det måste alltså vara Georginas. Hon hoppade in på förarsidan och nickade åt mig att hoppa in jämte henne. Så jag satte mig i bilen och drog igen bildörren. Hon startade bilen och svängde ut på vägen. Utan att jag riktigt märkt det, hade mörka moln dragit in över oss och regnet började smattra mot rutorna.

 

På radion spelades Angels med Robbie Williams, så jag började sjunga med.

 

- Du har en riktigt fin röst, synd att den ska behöva gå till spillo, sa hon plötsligt.
- Vad menar du med det?, undrade jag och snabbt och tittade på henne.
- Jag menar det jag säger. Det är synd att en sådan fin röst ska gå till spillo på en person som dig, svarade hon     och började nynna med i melodin.

 

Jag suckade och vände bort huvudet från henne. Efter ett par minuter så bromsade hon framför mitt hus. Jag tittade ut mot spöregnet och vände mig sedan mot Georgina.

 

- Tack för skjutsen, Georgina. Förresten, hur vet du var jag bor?, sa jag och såg henne i ögonen.

Jag suckade åt henne och sprang ut ur bilen. Bakom mig hörde jag hur hon gasade iväg, och när jag kom in i huset gick jag raka vägen till sängen.

 

Vad tänkte jag med? Varför erbjöd jag Justin skjuts hem? Jag suckade och parkerade bilen på garageuppfarten, sen sprang jag in i huset med min handväska i handen. Farbror skulle inte komma hem förens imorgon, så jag tog ett chokladglasspaket, en sked och satte mig i soffan. Jag bläddrade bland kanalerna tills jag fastnade framför Gossip Girl.