Love you like a love song - Chapter 7

"Vi vill inte ha dig här längre, hejdå!" sa Nicole och gjorde en gest med handen att hon skulle gå härifrån. Hon bitchblickade oss och gick iväg. 
"Gud vad jobbig hon är!" sa Chaz. "Menar det. Seriöst, när ska hon fatta?" sa Ryan och gav ifrån sig en hög suck. Jag instämde och fortsatte äta min mat.



Vi satt på sista lektionen och hade prov. Mrs. Smith satt vid bänken där framme och stirrade hårt på oss så fort hon hörde att vi sa något. Plötsligt vibrerade min mobil. Det var säkert bara ett sms, så jag lät det va. Men det fortsatte vibrera, så jag antog att det ringde. Jag slängde ner en penna på golvet så Mrs. Smith skulle tro att jag hade tappat den. Jag kröp ner under bordet och svarade i mobilen. "Hallå?" viskade jag tyst så inte någon skulle höra.
"Melanie? Mamma är på sjukhuset, kom när du slutar, okej?" sa pappa stressat. Man hörde att han var skakig på rösten, så jag antar att han hade gråtit. "Vad har hänt?" viskade jag. "Bara.. kom." sa han. "Jag kommer nu." viskade jag och la på.
Jag stoppade ner mobilen i fickan och gick fram till Mrs. Smith. "Jag måste till sjukhuset." sa jag tyst så ingen i klassen skulle höra, men självklart skulle Mrs. Smith prata högt. "Måste du till sjukhuset? Vad har hänt med dig, du ser ut att må bra?" sa hon och rätade på sig. Jag kände alla blickar bränna i min rygg. Jag vände mig om och såg att Chaz, Ryan och Nicole tittade oroligt på mig. "Det är min mamma." mumlade jag. "Vi slutar om en timme, du kan gå då." sa hon bestämt. "Men jag måste gå, det är allvarligt!" sa jag lite högre. "Du får gå när vi har slutat, annars räknas det som skolk. Sätt dig på din plats, annar.." mer hann hon inte säga förrän jag avbröt henne -"DET ÄR MIN MAMMA, HON HAR CANCER FÖRFAN, JAG MÅSTE GÅ TILL HENNE, FATTAR DU? JAG TÄNKER FAN INTE LYSSNA PÅ DIG NÄR MIN MAMMA LIGGER PÅ SJUKHUS JUST NU, HON ÄR VIKTIGARE!" skrek jag. Jag blir alltid arg om det är något väldigt viktigt.
"Nej nu f.." "HEJDÅ" avbröt jag henne och gick snabbt ut i klassrummet. Innan jag försvann mimade jag "berättar sen" till Nicole. Alla i klassrummet tittade på mig innan jag smällde igen dörren.
Eftersom jag inte hade en bil sprang jag till busshållsplatsen. Jag tittade på tiderna, 14:10. Klockan är 14:11, helvete! Bussarna gick var 30:ionde minut, och jag tänker verkligen inte sitta och vänta i hela 30 minuter. Sjukhuset låg ju ändå bara en kvart härifrån, så jag började springa. Efter att ha sprungit ett tag var jag tvungen att stanna och andas.

JUSTIN'S PERSPEKTIV
Jag var på väg hem från en interjuv när jag fick syn på Melanie stå vid trottoaren. Jag saktade ner och stannade mot trottoarkanten. Jag rullade ner fönstret och möttes av Melanie's bruna ögon. Hon såg förvånat på mig och andades häftigt. "Hej! Jag trodde ni hade skola nu?" frågade jag och log. "Jag måste till sjukhuset, det är min mamma." flämtade hon. "Hoppa in!" sa jag lutade mig över sätet så jag kunde öppna dörren. Hon trängde fram ett tacksamt léende och hoppade in i bilen. Hon stängde bildörren efter sig och jag började köra. Hur nyfiken jag än var lät jag bli att fråga vad om hade hänt, det var säkert allvarligt med tanke på hur stressad hon var. Om hon vill berätta får hon göra det sen istället. Vi sa ingenting till varandra, men det var ingen pinsam tystnad. 
Jag parkerade bilen och vi sprang in till sjukhuset. På vägen till receptionen passerade vi vänterummet där hennes pappa satt. "Pappa!" utbrast hon och sprang fram till honom. Han hade röda ögon och såg väldigt trött ut. 



MELANIE'S PERSPEKTIV
"Vad har hänt med mamma?" frågade jag oroligt. 
"Hon krockade med bilen. Hennes cancer har gjort henne svagare så vi vet inte om hon kommer klara sig." sa han och en tår föll ner från hans kind. Jag kände hur det stack till i mitt hjärta. Jag försökte säga något men fick inte ut något. Jag kramade om pappa och lät tårarna rinna nerför mina kinder. Jag tittade mot Justin som såg sorgset på mig. Jag kände hur något vibrerade mot min kropp. Jag trodde det var min mobil, men det var pappas. "Förlåt älskling, jag måste ta det här" sa han ledsamt och gick iväg. Justin satte sig på stolen bredvid mig och la armarna om mig. Jag kramade honom hårt och grät. "Mel.." sa Justin tyst. Jag tittade upp mot honom. Han nickade mot något bakom mig. Jag vände på huvudet och såg en doktor. Jag släppte taget om Justin och väntade på att doktorn skulle säga något. "Melanie Moore?" frågade han.
"Ja." svarade jag och försökte kontrollera mina tårar. "Har du Ken Moore här också?" sa han. Jag nickade, "Han är och pratar i telefon, hur mår mamma?" sa jag. "Det blev en rätt rejäl smäll, men hon lever. Hon bröt högra armen. Hon sover nu, det kommer ta ett tag att återhämta sig på grund av cancern, men hon överlevde." sa han och log. "Får jag gå in till henne?" Han nickade. Jag nickade mot Justin menat att han skulle följa med mig. Han reste sig upp och la armen om mig. Vi följde efter doktorn som visade vägen till rummet hon låg i. Han öppnade dörren till oss och gick sedan iväg. "Jag stannar här, gå in du." sa Justin. Han torkade mina tårar med sin tummar och satte på en stol utanför rummet. Jag nickade och gick osäkert in i rummet. Där låg hon, min kära mamma, i en sjukhussäng, med slangar i kroppen med en syrmask som hon andades i.

Kommentarer
Postat av: Emelie

Åh, jag älskar såna här berättelser/fanfix!!

SKRIV MERA!!! :D :D

2011-06-30 @ 21:53:03
URL: http://www.emeliiieboren.devote.se
Postat av: Anonym

Meeeer JAG ÄLSKAR NOVELLEN! <3

2011-07-01 @ 08:08:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0